Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Karl Isakson. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas F à kræ ti s
sons konstnärsskap efterhand en fastare
form. Det uppgavs att danska
Nationalgalleriet på en höstutställning i
Charlottenborg inköpt ett porträtt av hans hand.
Ar 1921 hade vårt Nationalmuseum
lagt sig till med två i förbigående sagt
mindre lyckligt valda prov på hans
förmåga. Och en slutlig lösning av den
gåta, som var förbunden med hans
konstnärsskap, ställdes i utsikt, när Liljevalchs
Konsthall förebådade en
minnesutställning över hans samlade produktion.
Ty Isakson hade under tiden —
stupande liksom genom en fallucka —
försvunnit från sin konst och østergades
myllrande värld, utan att hans frånfälle
framkallat så mycket som en notis i
svenska pressen. Och som epilog på
ett dunkelt konstnärsöde hade ett par
målare ur hans danska umgängeskrets
— Viggo Madsen och Aage Rose —
lojalt överfört hans från skilda håll
samlade produktion som en posthum
hälsning från den utvandrade konstnären till
hans fädernesland.
Om en viss misstro emellertid ännu
kvardröjde i den kritiskt anlagde
konstvännens sinne, när han i maj detta år
avlade ett besök på den nyöppnade
utställningen, så avlöstes denna misstro
snart av ett levande intresse, en varm
sympati. Man hade icke gått många
steg i den med jämförelsevis små dukar
smakfullt behängda ingångssalen, förrän
man erkände sig stå öga mot öga med
en betydande kolorist. På samma gång
färgerna strålade rikt och varmt, andades
de en dämpad stillhet, vida skild från
det »Marktschreierei», som skämt så
många av våra modernisters
utställningar. Märkelig var också den
kultur, som härskade även i konstnärens
mera vågade verk. Och först som sist
— här fanns ingen blague, intet
eftekt-sökeri, ingen förkonstling. Från början
till slut gav utställningen ett betryggande
intryck av en alltigenom äkta, mot höga
mål strävande personlighet.
Bland de till halftannat hundratal
uppgående dukarna, omfattande stilleben,
porträtt, landskap och aktstudier, voro
emellertid flertalet närmast att betrakta
som studier. Ja, samlingen var i det
fallet så brokig, att nog många
åskådare menade, att urvalet i de fullbordade
verkens intresse kunde gjorts strängare.
Men kanske dömde man därvidlag för
hastigt. För en översikt av Isaksons
egendomliga utveckling fick man onekligen
vara anordnarna tacksam, att ridån
upprullades över konstnärens verksamhet
ända in i hans ateliers dittills mest
fördolda skrymslen.
Man kan ju i stort sett indela
konstnärerna i två klasser. I första rummet
de skapande andarna, som uppbäras av
sin samtids enhälliga bifall, och vilkas
stilbildande konst trotsar eftervärldens
kritik och smakens omsvängningar. Dit
hörde under renässansen t. ex. en Tizian.
Som typ för den andra klassen av
mera dynamiska begåvningar kan man
taga en sådan förrenässansens mästare
som Masaccio, som dog ung och för
florentinerpubliken föga bekant. Han
skapade icke på samma vis som en
Rafael den fullgångna skönheten. Men
han satte frågor under debatt, han
uppställde nya problem, och kraften av hans
snille var så stor, att Lionardo och
Michel Angelo i honom erkände en
läromästare.
Till denna senare klass hör, utan
jämförelse med renässansens stormän för
övrigt, i nyare tid en Cézanne och van
Gogh. Och till de dynamiska krafterna
i den nordiska expressionismen bör utan
tvivel Isakson räknas. Redan i
temperamentets läggning hade han åtskilligt
gemensamt med den om sin ateliers
hemligheter så svartsjuke mästaren från
Aix. Van Gogh liknade han ej mindre
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
