Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Karl Isakson. Av Klas Fåhræus
- Hymn till tystnaden. Av Jarl Hemmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas F å hr ætt, s
Isakson i en liten cell innanför atelieren,
som var tapetserad med vykort efter
stora mästares tavlor. Han låg där på
sängen med huvudet tätt invid kaminen
i 26 graders värme, insvept i två
ytterrockar och en halsduk dragen upp om
ansiktet — i brinnande feber.
Han fördes då till lasarettet, där
sjukdomen hastigt utvecklade sig och slog
sig på lungorna. Efter en tid inträdde
en skenbar förbättring med flackande
feber. Man mera hoppades än väntade,
att han skulle komma över det. Men när
på sistone hjärtat svek, var allt hopp ute.
Han dog, ensam som han levat, den
21 februari 1922.
*
Vad han i livet velat och verkat
dog emellertid icke med honom.
Därtill hade han nedlagt allt för mycket av
sitt blod och sin nerv i sina verk. Från
en relativ okändhet uppstod hans verk
i minnesutställningen, som gjorde hans
namn även i Sverige berömt och för
alltid räddade hans konst från glömskan.
Visserligen skall Isakson lika litet i
det kommande som under sin livstid
räknas till den stora publikens gunstlingar.
Han giljade aldrig till dess ynnest med
effektfulla motiv. Hans teknik hade icke
den bravur, som bländar och imponerar.
Hans verk voro därtill alltför
fragmentariska.
Liksom det finnes poeter, som endast
diktat för poeter, så kommer Isakson att
bli en målare företrädesvis för målare
och mest för de unga, som av hans
flamma skola låna eld, som vid tensionen
i hans konst skola spänna sin kraft, och
som av hans omutliga självkritik skola
lära sig att ställa sina fordringar på
konsten högt.
I koloristiskt avseende kan man likna
Isaksons konst vid en paradisfågel, som
flaxade en smula vilsekommen under
polen. -— I sin skaparvilja var han en
eldsjäl, som lyste genom töcken och
förbrann i sin egen låga.
HYMN TILL TYSTNADEN
AV JARL HEMMER
Om mycket du ägt och mycket du mist, du barn på vår vanskliga jord,
stör icke de stilla tingens gång med många högljudda ord!
Om molnet gråter på dig sin skur ur töckniga himlaskåln,
ej frågar du då: Var tog du din sorg, du seglande, sorgsna moln?
Och sveper omkring dig en skog sin doft, ej frågar du heller då:
Var tog du den själ, du rika skog, som strömmar ut i det blå?
Allt det du i bröstet bäddade ned till tystnad och frid en dag,
det strömmar ur dig som sakta musik vid varje ditt andedrag.
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1922/0608.html
