Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsches ungdomsskrifter. Av Max Oehler. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
in på livet, den obeveklige psykologen och
kulturkritikern — alla hava de visserligen
helt naturligt ännu icke nått till mognad
i ungdomsproduktionen, men de förkunna
sin närvaro. Men vad som vida utöver
det biografiska har värde och betydelse
för förståelsen av Nietzsches hela
personlighet och dess gärning äro de arbeten
och uppteckningar — eller också blott
delar därav — i vilka redan grodden till
senare grundåskådningar och tendenser
framträder. Det är alls icke någon
ofruktbar överloppsgärning att giva beaktande
åt en stor mans ungdomsintryck och tidiga
böjelser i deras växelförhållande till
varandra. De äga tvärtom, på grund av
geniets stegrade mottaglighet och känslighet
och hans redan tidigt till produktiv
bearbetning tvingande energi, den allra största
vägvisande betydelse även för det senare
skapandet. Härvid må blott erinras om
att rötterna till Faust — icke blott med
avseende på konceptionen utan även på
den senare gestaltningen — sträcka sig
ned i Goethes ynglinga- och gossår med
dess redan då framträdande panteistiska
böjelser och de därmed nära förbundna
mystisk-alkemiska studierna.
»Ungdomsintryck slockna aldrig», bekänner Goethe
själv.
I detta hänseende är den sjuttonårige
Nietzsches förkärlek för Hölderlin med
hans hat mot de tyska fackmännen och
»filistrarna», det tyska »barbardömet», med
hans hänförelse för Grekland och hans
otillfredsställda längtan efter grekisk kultur,
sådan denna förkärlek kommer till uttryck
i en skoluppsats, utomordentligt
betydelsefull; och icke blott Hölderlins dikter utan
också det dramatiska fragmentet
»Empedokles» (Nietzsches senare
Empedoklesförsök!) och romanen »Hyperion eller
eremiten i Grekland» (Zarathustra!) tilltalade
mäktigt skolgossen Nietzsche och gåvo
honom de varaktigaste intryck. Viktigt
är också i detta sammanhang att Nietzsche
i Hölderlin-uppsatsen uteslutande giver av
sitt eget — i skolkrior är detta som
bekant icke alltid att vänta —, och detta
framgår, bortsett från andra bevis på
Nietzsches förkärlek för Hölderlin, redan
ur lärarens censurerande anmärkning: »Jag
måste dock giva författaren det vänliga
rådet att hålla sig till en sundare, klarare,
mera tysk diktare.»
Icke mindre beaktansvärd är Nietzsches
förkärlek för Theognis, den utpräglade
aristokraten bland de grekiska diktarna,
som föraktade massan, satte likhetstecken
mellan begreppen förnäm och god,
förnekade skillnaden mellan gott och ont och
blott ville erkänna den mellan ädelt och
tarvligt, uppfattningar vilka blevo varaktigt
bestämmande för Nietzsches hela tänkande.
»Om Theognis från Megara» var det
självvalda ämnet för det så kallade
valediktionsarbetet vid Nietzsches avgång från
gymnasiet i Schulpforta. Konceptet till
uppsatsen förvaras där.
Det är icke möjligt att här i
enskildheter ingå på alla förhållanden mellan
ungdomsskrifterna och Nietzsches senare
verk. Blott några särskilt
anmärkningsvärda punkter må ytterligare vidröras.
Huru betecknande äro icke t. ex.
anmärkningarna om den betydande människans
psykologi i flera uppsatser från skoltiden.
»Att geniet följer andra och högre lagar än
den vanliga människan, lagar som ofta tyckas
motsäga de allmänna grundsatserna för moral och rätt,
men i botten dock äro desamma, om också sedda
under den vidaste synvinkel, det är en företeelse
som bildar sista länken i en kedja. Ty på samma
sätt som geniet utgör höjdpunkten av naturlig och
andlig harmoni, varifrån mänsklig begåvning
gradvis sänker sig till de vilda folkens nästan djuriska
råhet, på samma sätt är denna skenbara
motsägelse mellan de för geniet gällande lagarna och
de allmänna blott den yttersta punkten av en
småningom skeende utvidgning, som löper parallellt
med framskridandet av människans andliga
utveckling. Hela denna iakttagelse vilar i sin tur på en
allmän grundsats, nämligen att allt vad som möter
människan blott kan uppfattas från hennes andliga
begåvnings synvinkel. Så är allting för
människorna egentligen blott sken ...» (Ur föredraget
i Napoleon III som president», vilket Nietzsche
höll i januari 1862, alltså som sjuttonåring, i en
liten tillsammans med skolkamrater bildad litterär
förening.)
»Stort och upphöjt är städse det som
kommer från ett djupt, fullt hjärta; de små svaga
naturerna, vilka icke äro i stånd till en storslagen
kraftutveckling och i sina handlingar blott
återspegla sin egen begränsning, pläga driva gäck
med den levande glöden hos lidelsefulla naturer
eller ock moralisera över den; ibland också
förskräckas, då de ana något av den demoniska makt
som piskar genom himmel och helvete, genom
kärlekens och hatets avgrunder, och framstormande
i grella motsatser än slår det upphöjdaste i spillror,
än förverkligar det djärvaste.» (Ur skoluppsatsen
»Kriemhilds karaktär», hösten 1862.)
»Det är en följd av stora människors andliga
överlägsenhet, att de rycka sin omgivning med sig.
så att storheten i deras åskådningssätt och
handlingar liksom återspeglas i deras närståendes sinnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
