Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nietzsches ungdomsskrifter. Av Max Oehler. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ermanarichämnet har under åratal
utövat stark dragningskraft på Nietzsche;
redan på sommaren 1861 hade han av
egen drift utarbetat en uppsats »Ermanarich,
ostgoternas konung, en litteraturhistorisk
skiss», som utgör ett första försök till den
betydligt utförligare behandlingen av det
svåra ämnet två år senare. Ur de
inledande satserna i det ännu bevarade konceptet
framgår att Nietzsche redan ett år tidigare,
alltså ännu icke sextonårig, hade företagit
sig att »i en dramatisk dikt förhärliga
ostgoterkonungen Ermanarichs sagoberömda
död.» »Men då jag ännu icke», fortsätter
han, »kände mig tillräckligt mogen för
denna uppgift, och goternas äldsta historia
och deras seder blott i allmänna drag voro
mig bekanta, så måste jag nödvändigtvis
se mig om efter källskrifter för att därur
ösa material och större kunskap. Resultatet
av dessa studier ligger framför mig — icke
någon tragedi utan en torr uppsats.»
Nietzsche sände in den till sin lärare, professor
Koberstein; om det erkännande den vann
av honom berättar Gersdorff i sina minnen:
»Jag var inackorderad hos gamle professor
August Koberstein, den bekante litteraturhistorikern,
som också undervisade i tyska språket i sjätte
nedre. En dag hade Nietzsche lämnat Koberstein
en frivilligt skriven kritisk-historisk uppsats om
Ermanarichsagan. Denne var utomordentligt nöjd
med arbetet och full av beröm över sin elevs
läraktighet, kombinationsförmåga, skarpblick och
stilistiska begåvning. Koberstein talade annars
mycket litet vid måltiderna. Då han nu vid detta
tillfälle hade yttrat sig så glatt och intresserat
inför mig, fann jag mig föranlåten att berätta det
för Nietzsche.»
På hösten samma år företog sig
Nietzsche att även musikaliskt giva uttryck åt
de känslor som väckts till liv under
sysslandet med Ermanarichsagan. I inledningen
till de ett år senare nedskrivna
kommentarerna till det då komponerade
brottstycket heter det:
»Vid Mikaelitiden 1861 var det som jag under
loppet av några få dagar påbörjade och fullbordade
det föreliggande brottstycket av
Ermanarichsymfonien, beräknad för två pianon, efter förebilden av
Dantesymfonien, som jag kort förut hade lärt
känna. Det var en tid då Ermanarichämnet
livligare än någonsin uppfyllde mig, för diktning var jag
ännu alltför upprörd och ännu icke tillräckligt
långt borta för att skapa ett objektivt drama, men
i musiken urladdade sig min stämning, i vilken
Ermanarichsagan fullständigt inkarnerat sig.»
I maj 1862 författade Nietzsche slutligen
en dikt »Ermanarichs död», varav dock
blott ett brottstycke av utkastet finns i
behåll.
I de från de första studentåren
stammande utförliga kritiska anteckningarna om
kristendom och etik, uppfostran och
bildning, filologi och vetenskapliga studier,
Schopenhauer och Kant, kan en
uppmärksam läsare finna »hela Nietzsche» — om
man vill antaga denna summariska
beteckning för den ursprungliga konceptionen av
de huvudtankar, vilka bildade
utgångspunkten för den snart framträdande
offentliga bildnings- och kulturkritiken och de
följdriktigt därur utvecklade
omvärderingstendenserna. I varje fall äro dessa
anteckningar beviskraftiga belägg för Nietzsches
hänvisning att hans skrifter egentligen alla
borde tillbakadateras.
»De ursprungliga åsikter, som hela vårt
kommande liv sedan skall utföra, belägga och bekräfta
med exempel och erfarenheter, födas under
tjugoårsåldern». (Nietzsche till Deussen, hösten 1866.)
»Alla stora geniers erfarenhet visar, att åren från
20 till 30 redan bära inom sig alla grodder till
deras mest egenartade storhet, mestadels i ett
översvallande livsbegär, oskolade, ofullkomliga, men
oändligt rika.» (Nietzsche i föreläsningen
»Inledning till studiet av de platonska dialogerna».)
—
Följande uppsatser om Nietzsche hava tidigare ingått i Ord och Bild:
Av Hellen Lindgren: Friedrich Nietzsche. 1892, s. 499. — Av Artur Möller: Nietzsche och
-det nittende århundradet. 1903, s. 606. — Av C. D. Marcus: Nietzsche och romantiken. 1905. s. 606.
— Av Elisabet Förster Nietzsche: Nietzsche och kriget. — Dikter av Nietzsche hava influtit i
översättning av Albert Eriksson (1898,5. 180) och Ernest Thiel (1900, s. 616).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
