Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ola Hanssons Samlade skrifter. Av Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J o ha n Mo r t ens e n
av de säregnaste diktsamlingar som
skrivits i Sverige. Det är en poesi, fylld av
dröm och aning, av lyriskt patos, av
»spindelsvävsfina tankar», berusad av
månljuset och skälvande av oro inför
nattens och livets mystik. Men på
samma gång är Ola Hansson i besittning av
en känslighet för yttre intryck, som gör
honom till en sällsynt skarp
naturiakttagare.
Det Skåne, som här uppenbarar sig,
är ett helt annat än den solbelysta, i klart
dagsljus strålande slätt, som Bååth med
sådan förtjusning tecknade i sina små
genretavlor. Om Bååth är ett stycke av
en svensk Wordsworth, har det alltid
förefallit mig som om Ola Hansson erbjöde
åtskilliga likheter med en annan den
engelska naturmålningens mästare,
nämligen Shelley. 1 denna senare
diktsamling har landskapet förandligats; det
beskrives egentligen icke längre, det
förnimmes som ett levande väsen. Allt är
stämning, och stämningen förtätas vanligen
till syn. Den höstliga nattvinden susar
sorgset genom skogen. »Månens äggula
skära hänger på sammetstäcke i fuktat
blått». Ljuset flyter i klibbig glans
nedför trädens mörknade, våta stammar. I
de nakna snåren ser skalden ett vaxblekt
anlete skymta:
Ser en sid och
månvit dräkt, ett
tjockt och regnvått
kvinnohår,
ser en hukad
skepnad mitt i
alltings död och förruttnelse.
Tvenne stora
fuktiga ögon
skrämt och smärtsamt
på mig se.
Landskapet har för Ola Hansson blivit
ett. själstillstånd, eller som han själv säger:
»Mitt väsen in i naturen rinner».
Samme mystiker, som först visar sig i
»Notturno», återvänder i Sensitiva
amo-rosa. Genom sin mättade framställning,
sin doft och färg forma sig dessa berättelser
till små poem på prosa. Författaren söker
analysera de hemliga processer, som
metamorfosera vår kropp och vår själ minut efter
minut. Det problem, som sammanbinder
denna lilla pärlkrans av noveller, är det
outgrundliga öde, som i själarnas djup
avgör en kärleks liv eller död. Naturligtvis
vilar det något visst sjukligt över det
själsliv, som här uppenbarar sig. Men varje
lidelse eller passion innebär, i och med
det att den går utöver måttet, något
sjukligt. Redan Aristoteles har lärt oss att
diktkonsten genom att analysera och
framställa mänskliga lidanden renar och be
friar åskådaren från liknande effekter. Det
sjukliga och överdrivna uppenbarar ofta så
mycket klarare de allmänmänskliga dragen.
Vilken finkänslig psykologi ligger ej gömd
i historien om mannen, som älskas av en
kvinna, men vars kärlek dör, då han en
dag hos länsmannen ser en
barnamörder-ska, vilkens vanställda drag slå honom
genom sin likhet med fästmöns.
Mästerligt är också stämningen kring personerna
och hela miljön återgiven. Skildringenav
den nordtyska kuststaden i den fjärde
berättelsen formar sig till ett helt poem med
medeltida trappgavlar och blåsten vinande
därutanför, medan familjen sitter varmt
och gott i det lilla välbonade
gammai-dagsrummet.
Det är i det översedda och obetydiga,
i det lilla och svårgripbara som
förklaringen ofta ligger på det stora och
katastrofala i själslivets tragedier. Författarens
metod förblir densamma, när han i
»Parias» lodar efter förklaringen till brottets
psykologi. Han betonar det omedvetna,
den dunkla driften som orsak till den
brottsliga handlingen. Mannen, som
förfalskar en annans namn på en växel, har
gjort det nästan på lek, utan att veta det,
utan att vilja det. Kvinnan, som mördar
sitt barn, begår handlingen som i feber.
Det kan icke nekas, att författarens
psykologi stundom blir för konstruktiv. De
mystiska impulserna sväva över
individernas huvuden nästan som ett fatalistiskt
öde.
Ung Ofegs visor äro i likhet med
»Sensitiva amorosa» en samling av små
poem på prosa. Uppslaget till denna form
har Ola Hansson troligen närmast fått från
Baudelaires »Poèmes en prose». Omöjligt
är det emellertid icke, att även danskt
inflytande gjort sig gällande vid Ola
Hanssons omflyttning av denna form till svensk
prosa. Jacobsen var också en mästare i
denna ciselerade framställning. Men Ola
Hansson har gjort denna diktart helt till
sin egen som ingen före honom i svensk
litteratur.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
