Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Den finska slädvisan. Av Henrik Renqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Renqvist
Ett översättningsförsök:
Kärlekens blommor sprida sin doft
i hisnande stupets röse.
Tungt är att sitta på ensamt loft
och vagga den faderlöse.
Ett annat exempel:
Tänk att solen skiner här
fast molnen gå tunga och svåra.
Jag har i hågen min fjolårsvän
och fäller inga tårar.
Stundom är naturbilden så exklusiv,
att man måste anta den vara det
primära i visan; man fångas av den
fyndighet som härmed parallelliserat det
andra radparets tankebild och betages
av den humor en plötslig övergång från
det sublima till det vulgära innebär.
Översättaren fortsätter:
Två klara stjärnor på himmelen
och månen mitt emellan.
Handen jag räcker min fjolårsvän
och munnen den nya fjällan.
Och:
Där växte en björk på min faders gård,
och stormen bröt dess krona.
Flickan är femton år och går
med en unge mellan rona.
En kräsen knapphet utmärker de
flesta visor. Sällan pekar sångaren på
likheten med naturbilden. Oftast kan
punkt skrivas efter det första radparet.
Att märka är, att allmänt hållna
naturstämningar eller miljöskildringar äro
sällsynta. Formeln: höst i naturen — höst
i mitt hjärta, förefaller exempelvis att
vara alltför banal. Den finska
fyrra-dingen är fri från retorik.
Slädvisorna äro oftast enstrofingar;
granskar man de flerstrofiga närmare,
finner man i många fall ett ytterst löst
sammanhang mellan stroferna: än är
sångaren djupt olycklig, än är han full
av glädje, i en strof är den sjungande
uppenbarligen en flicka, i nästa en man,
i en strof talar han till flickan, i nästa
till byns skvallergummor.
Folkviseskalden på vintervägen under himmelens
stjärnor fogar gärna en bekant strof från
en annan visa till sin egen improvisation
— eller improviserar han en ny fyrrading
med liknande (eller annat) innehåll eller
ett formellt sammanhang, ofta givet
av naturbilden, som han varierar för att
få ett nytt rim eller efter det han
skymtar vid vägkanten.
Ett exempel ta vi från Bertel
Gripenbergs översättning av Sången om den
eldröda blomman:
Vad betyda de båda stjärnorna
som klara på himlen stå ?
Att ungmön och ungersvennen
varandra kära få!
Vad betyda de fyra stjärnorna
som klara på himlen stå?
Åt min älskling räcker jag handen,
de andra låter jag gå!
Vad betyda de klara stjärnorna
som stråla på himmelen?
Av hopp och längtan är väven,
av kärlek är ränningen!
Att märka är, att den metriska
formen hos de finska slädvisorna — de
tre sistanförda stroferna avvika något —
är så fast, att så gott som alla visor
kunde sjungas efter samma melodi (en
fjärdedelsnot i en strof blir två
åttondelar i nästa eller tvärtom). Denna
omständighet har naturligtvis befordrat
såväl spridningen, vilken uppenbarligen
försiggår synnerligen snabbt, som ock
uppkomsten av »flerstrofiga» visor av
ovan antydd karaktär.
Ett intimare och medvetet
sammanhang mellan stroferna förefinnes i ett antal
(främst) självbiografiska dikter. Det är
fyrradiga strofer med slädvisans metrik
som likaledes bygga upp folkballaderna
om postmördaren Hallin Janne,
blodsbröllopet i Kauhava (Hanssin Jukka) o.s.v.
Den finska slädvisan är givetvis svår
att översätta: den pregnanta bilden blir
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
