Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om det svenska rikstelefonnätet. Av Herman Rydin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om det svenska rikstelefonnätet
men snart började nackdelarna att visa
sig i brist på enhetlighet och på
kapital. De första anordningarna blevo
olämpliga för ett större medlemsantal, och
med de låga årsavgifterna hade man ej
mäktat samla några medel för att bygga
om alltsammans. I stället nödgades man
lappa på här och var, bit för bit, och
till slut uppstodo härigenom så
avsevärda olägenheter, att många
telefonföreningar funno med sin fördel förenligt
att överlåta sina anläggningar till staten,
som under tiden börjat sin
telefonverksamhet.
Regeringen hade nämligen den 10
juni 1881 beviljat telegrafstyrelsens
begäran om rättighet att vid sidan av
telegrafen jämväl driva telefonrörelse samt
anvisat därför behövliga medel. Om
man frånser ett litet telefonnät mellan
ämbetsverken i Stockholm, inrättades
emellertid de första telefonförbindelserna
huvudsakligen i syfte att underlätta och
öka telegramväxlingen för de platser,
som lågo på längre avstånd från
telegrafstationen och utom dess normala
tele-gramutbäringsområde. Men under år
1882 började även verkliga telefonnät
att anläggas, nämligen i Hernösand och
i Uddevalla. Deras dimensioner voro
icke storartade — 58 abonnenter i den
förra och 32 i den senare staden.
Sedermera antog rörelsen allt större
mått. Enskilda nät inköptes undan för
undan, och nyanläggningar gjordes även
här och var i landet, såsom t. ex. det
efter dåtida begrepp omfattande
provinsnätet i Bohuslän med dess sillstationer
för främjande av den livliga
fiskerinäringen. Ar 1887 hade man kommit
ända upp till Haparanda, varifrån en
linje drogs över Kukkola, Vitsaniemi
och Niemis till Matarengi. Denna linje
var under lång tid jordens nordligaste
telefonförbindelse.
Med år 1888 började ett nytt skede
i svenska telefonväsendets utveckling, i
det att då utkastet gjordes till ett
inter-urbant telefonnät, varigenom de olika
lokala näten kunde komma i förbindelse
även sins emellan. Nu begynte statens
telefonverksamhet att få en helt annan
karaktär, och från att huvudsakligen
vara ett supplement till telegrafen
framträdde nu telefonen såsom ett
självständigt samfärdsmedel i jämbredd med
telegrafen. Och det dröjde icke heller
länge, innan den yngre brodern lämnade
den äldre långt efter sig. Den tidrymd,
som ligger mellan åren 1888 och 1903,
då telefonväsendet fick fast organisation
genom dess överförande på ordinarie
stat, sammanfaller till största delen med
generaldirektör E. Storckenfeldts
chefskap för telegrafverket. Denna period
karakteriserades av ett utomordentligt
energiskt forcerande av rörelsens
utveckling dels genom inköp av så gott som
alla privata anläggningar i riket och
byggande av nya lokala nät, dels genom
utsträckande av de interurbana
ledningarna till att omspänna allt större och
större delar av landet. Även till Norge
och Danmark utsträcktes
telefonförbindelserna i slutet av år 1893, och tio år
därefter blev telefonförbindelsen med
Tyskland en verklighet, då förmedlad
över Danmark. Ar 1919 utlades en
direkt kabel mellan svenska och tyska
kusten vid Trelleborg och vid Sassnitz.
Kabeln låg fullt färdig till leverans i
juli 1914 och skulle läggas ut i början
av augusti, men då kom kriget emellan.
Denna förbindelse blev genast
överbelastad och måste dubbleras genom en
ny och trådrikare, som utlades under
hösten år 1921.
Företagets utveckling har även
sedermera följt den från början vidsynt
utstakade vägen, och telefonens spridning
har skett nästan spontant, men i stigande
tempo. Det är först år 1920 som en
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
