Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från
Stockholms teatrar
stiliserad enfald, som omgav varje person
och varje replik, och som det är nästan
ofattligt att den genombildade och
genomkvicke författaren kunnat prestera. Till
slut utförde hon en av sina vackraste
roller, änkefru Lüders i den några gånger
här förut uppförda Guldkarossen av Axel
E. Betzonich. Den lilla enaktaren är en
av de vackraste och mest gripande jag
någonsin sett och är ett uttryck för hög
dramatisk kultur. Den framhåller det
holländska och danska älsklingsämnet,
ålderdomens majestät och den stillhet och
vördnad, som sväva kring de gamle.
Sjömannen William Beck—herr Ivar
Nilsson kommer upp i fru Lüders’ rum för att
meddela, att hennes son, vilken gumman
i sin fantasi tänkt sig skulle komma
tillbaka i guldkaross, svultit ihjäl i Amerika.
I det lilla rummet, där gumman i åratal
setat och där ingenting hänt, gör livet
under en kvarts timme besök med ångest,
brott och ånger. Det är en koncentration,
en intensitet i dessa få repliker, sora hör
till den stora konsten, och det fanns icke
spår av sentimentalitet. Gumman gav
eldaren Beck sin välsignelse, och denne hängde
med en generad axelryckning tillbaka den
guldklocka, som han nyss stoppat på sig.
Fröken Åhlander framkallade genom sitt
spel den vördnadsfulla, absoluta tystnad,
som hon i sitt tal till publiken efter
föreställningen förklarade vara den dyibaraste
hyllning publiken kunde skänka henne.
För illa besatt hus och några få gånger
gavs Strindbergs Pelikanen på Dramatiska
teatern.
»Och pelikanen som aldrig gav sitt
hjärteblod. Det står i zoologien att det
är lögn», säger jur. stud. Fredrik till
sin moder. Denne unge man, som icke
trodde sig om att ta sin examen och ej
heller trodde på rättsväsendet — »lagarna
synas vara skrivna av tjuvar och mördare
för att fria den brottslige» — meddelar
varför han blivit som han blivit. Jo, det
var modern pelikanens fel. »Men vet du,
varför jag är så här usel? Jag fick aldrig
modersbröst utan en barnpiga och en
glasflaska; och när jag blev äldre, fick jag
följa med henne bort till hennes syster,
som var prostituerad; och där fick jag
bevittna de hemlighetsfulla scener, som eljest
endast hundägare» — Strindberg tycker
Fot, Atelier Jæger.
Thecla Åhlander.
icke alis om sådana — »erbjuda barnen
om vår och höst på öppen gata! När jag
talte om för dig, jag var fyra år, vad jag
sett i lastens boning, så sa’ du att det var
lögn, och du slog mig som lögnare, fastän
jag talte sant. Denna piga, uppmuntrad
av di’tt bifall — — —». Nå, modern
blev icke vidare häpen för det. Hon var
van vid litet av varje, skummade av
barnens grötmjölksgrädde till sitt »elvakaffe»
och yttrade, då de otrevliga
familjeinteriörerna berördes: »För övrigt är det
likadant i alla familjer, fastän det inte visas
för de utomstående.» Egentligen är det
litet för bra mellan mågen och svärmodern.
Redan i början vittnar deras dialog om
förtrolighet. »Svärmodern: Skurk är du.
Mågen: Vet hut, käring! Svärmodern:
Piga åt dig!» Mathållningen är ej heller
förstklassig i den där familjen, ty om man
får tro sonen är maten »så lätt, att den
smakar luft», eller också är maten »så
kryddad av peppar och salt, att man blir
hungrig av den. Det är, som man skulle
säga kryddad luft». Strindberg berör också
det för honom så pinsamma sojaproblemet,
som ytterligare skildrats i Spöksonaten. Ett
brottsligt kvinnligt syndikat tyckes koka
bort köttsaften och ersätta den med soja!
Ja, man begriper, att i denna familj
gungstolen måste gunga av sig själv och att
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
