Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
barnen så småningom blevo så utledsna
på gröten med blå skummjölk, att de
hotade modern med densamma, vilket hon
besvarar med en mothotelse: »Då hoppar
jag ut genom fönstret», något som också
skedde, då sonen anordnat en mer eller
mindre symbolisk eldsvåda, som gjorde slut
på hela huset och sonen och dottern.
År 1907 skrevs detta kammarspel, som
i ali sin galenskap, i ali sin gemena
elakhet gör ett nervskakande intryck.
Strindbergs negeranimism med knäppningar och
vindpustar, i vilka de onda makterna
framträda — människan skapade gudarna efter
sitt beläte —, kommer fram ovanligt ohöljd.
Ondskan pyr i alla hörn. Höjdpunkten
var för mig, då modern—fru Appelberg gick
omkring och kråmade sig i någon sorts
erotisk trance vid tanken på sina
framgångar. Tack vare det goda spelet, främst
fru Appelberg i sin självberusning men
också herr Högels råa och knöliga måg,
en äkta Strindbergs-typ, fick man den
känsla av helvetet på jorden, som
Strindberg främst åsyftar. Då stycket 19 11 gavs i
Berlin, skrevs i Schaubühne: »Aus diesem
Stiick, auch aus seinen Bösartigkeiten,
Grau-samkeiten und Unerbittlichkeiten spricht,
ruft, schreit Strindbergs Güte.» Pja!
Labyrinten av S. I. Poljakov är rysk,
och i Ryssland tycks man älska 1’amour
triste, åtminstone i romaner och pjäser.
Dock lära vi på halvön boende knappast
ha något att säga i det avseendet. Det
anses, att Poljakov fått intryck från norska
författare. Bara Poljakov nu inte fattar
humör över detta påstående om litterär
påverkan! Nyligen frågade emellertid en
norsk författare, varför man i den norska
litteraturen alltid anser sig böra vara »saa
forbandet alvorlig». Varvara Aleksejevna
spelades av fru Bosse. Jag känner ingen
som kan vara så förtjusande melankolisk
som hon, men hon skall helst föreställa
lycklig, för då är hon lagom. Hon blev
sedan olycklig, och då fick man för
mycket av det goda. Då stycket börjar,
lägger hennes make Ivan—Nils Wahlbom
ett pärlhalshand under hennes teservett,
och som det är en framstående arkitekt
hon är gift med och pärlor äro eller voro
mycket vanligare i Ryssland än hos oss,
tar hon saken lugnt. Hon har i flera år
levat i ett — som hon tror — idealiskt
äktenskap. Redan i slutet av första akten
får hon veta, att mannen dött knall och
fall, och publiken underrättas om att
döden träffat honom, då han var tillsammans
med en älskarinna. Två herrar, den ene
hennes barndomsvän, skalden Boris—herr
de Wahl, den andre mannens vän Sergej—
herr Sven Bergvall, äro förälskade i henne.
Den förres känslor vet hon om, och han
ser så hjälplöst förälskad ut i sina litterära
musjikkläder att även den sämste psykolog,
ja till och med en svensk herre skulle
kunnat se att han var det. Den andre
beundraren är gift med hennes väninna Natalia
—fröken Märta Ekström och uppenbarar
i häftigheten sin kärlek för det förvånade
föremålet. Med någon sorts kombinerad
egoism och Gregers Werle-idé om
sanningskravet berättar Boris hur hennes man
avlidit, och att han alltid varit henne
otrogen. Hon försöker då att kasta bort
sin sorg, som nyss helt upptog henne, och
hon upptäcker i sin makes efterlämnade
brev, att han också stått i förhållande till
hennes väninna Natalia. Hjärtats labyrint
visar sig vara ännu mer invecklad, då
hennes beundrare blir svartsjuk på sin fru,
när Varvara för honom röjer hustruns
förbindelse med den avlidne. Sergej
Petro-vitsch har då en både originell och
gripande replik om livets alla lockande
möjligheter, hur vi ej kunna veta om vårt öde
snuddar förbi oss på gatan och
överhuvudtaget i vilket erotiskt osäkerhetstillstånd ett
stackars manfolk lever. Är Sergej den
naive egoistiske optimisten, så är Boris
den egoistiske pessimisten,
njutningsmänniskan med ett martyrinslag, en äkta rysk
typ, som genom herr de Wahl fick precis
den rätta tonen och även till det yttre var
särdeles trovärdig. För den andre
beundrarens nästan rörande naivitet fann herr
Sven Bergvall karakteristiska uttryck.
Tyvärr skämdes intrycket utav pjäsen genom
slutakten. Varvara lämnar hemmet och
den ärvda förmögenheten och vill ej ha
kvar något från den avskydde eller rättare
förgäves älskade maken. Hon flyttar till
ett pensionat och förmår icke uthärda
tillvaron efter sin olycka, då hon tydligen
märker, att ali annan kärlek än makens
är henne likgiltig. Hon tar gift och under
den tid av nästan trettio minuter, som
förflyter efter detta och tills hon lyckligtvis
stilla avlider, får man höra den ena långa
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
