Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Orrefors och den svenska glaskonstens renässans. Av Holger Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Nyblom-
Graverad skål av Hald. i p / 7.
medel — glasblåsarepipan lär enligt nyaste
forskning ej ha uppfunnits förrän vid tiden
omkr. Kr. f. — arbetade den egyptiske
glasmannen rent empiriskt, bl. a. sökande
och begagnande särskild sand för särskilda
glasfärger. Hans konst närmade sig
krukmakarens, och han tog lärdom från denne.
Efter de gamla egypternas första försök
har tekniken funnit snabba och praktiska
hjälpmedel, även om många av de
uråldriga utensilierna alltjämt användas; kemien
har kommit till med nya klarare
färgsammansättningar, med syror för etsning etc.;
underbara ting ha inom den praktiska
glasindustrien skapats, ej minst på det optiska
området.
Vad det rent konstnärliga beträtfar har
glasfabrikationen många vackra segrar att
notera. Från blomstringstiden i det gamla
egyptiska Thebe 1500 år f. Kr., fränden
alexandrinska storhetstiden, då egyptisk,
saracenisk och hellenisk kultur stämde möte
i den världsfamnande metropolen vid
Nil-deltat och dess glas av fenicier, greker
och romare spriddes över hela den
europeiska kontinenten och det asiatiska
inlandet, har glaset sedan skimrat i de emaljerade
lamporna i moskeernas mystiska interiörer,
framträtt i Venedigs praktskapelser under
medeltid och renässans, med tunga
klarvita eller rubinröda väggar, vackert
graverade, omslutit Tysklands och Böhmens
druv-must; det har funnit vägen till Frankrike,
England och Nordamerika och där
omhuldats, trängt ända upp till våra småländska
skogar och där sedan århundraden haft ett
hemvist.
Och över allt ha förträffliga exponenter
av den ädla konsten skapats, växlande allt
efter folkets kynne, ekonomiska möjligheter,
föremålens prakiiska eller estetiska
användbarhet och modets nycker.
Ingenting är nytt under solen.
Grundformerna, de av alla folk kända och
brukade, äro de samma sedan urminnes tider.
De gamla egypterna, detta i praktiskt och
konstnärligt hänseende högt stående
kulturfolk, ha av nödvändighet framskapat
dem, och bos dem finna vi även de flesta
urtyperna för kärl, vare sig det nu är
skålar, vaser, bägare eller prakturnor Tag
blott som exempel ett av de glas, som
hittats i prinsessan Nsichousus grav.
Samma bägarform, som hon för 3,400 år sedan
drack ur, lever alltjämt kvar i våra
cylindriska dricksglas med avsmalning mot
foten. Denna bägare är primitivt gjord
för hand, oregelbunden i utformningen.
Men just frånvaron av maskin, av
dussin-arbetskaraktär, av överdriven precision gör
en bägare som denna till ett beståndande
konstverk, en urtyp för millioner andra
glas Som den blivit. Detta, vari den
moderne fabriksmannen ser en brist, utgör
ofta för den konstnärligt kännande
föremålets höga värde och personliga charme.
Ju mer raffinerad ett konstföremåls
framställning blir, ju nier kunskapen stegras och
massproduktionen växer, dess fortare går
det mot dekadans. Endast ett återgående
till de primitiva synpunkterna, ett skapande
i kärlek till arbetet och ett rätt
balanserande mellan praktiskhet och konstnärlighet
hos ett bruksföremål kan föra bort från
banaliseringens malström.
När Sverige i mitten av 1600-talet själv
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
