Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fridas sångare. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F)’idas sångare
lisk innerlighet och uppsluppen komik,
naturkänslans vekhet och figurspelets burlesk.
Bellman är naturligtvis den störste i raden
av de skalder, som med sålunda
sammansatta toner sjungit ur det svenska folkets
hjärta. Birger Sjöberg hör till Bellmans
efterföljare men ingalunda till hans
efter-sägare. Han har sin egen självständiga
motivvärld och stämningsskala och även
sin egen personliga not, som skiljer honom
från andra lyrans män. Det säregna i hans
konst följer dels av landsortsmiljön, till
vilken han förlagt sceneriet, dels av
diktarens temperament och den stil, vari det
av-gjutits. Man kan tryggt påstå, att den svenska
landsortsstaden med sitt avskilda
karakteristiska människoliv ocn sin
idylliskt-roman-tiska poesi i Birger Sjöberg fått en av sina
yppersta lyriska skildrare. Han har gripit
dess komik med de typer han framställer
— främst med Fridas sångare själv — men
har också ett kärleksfullt öga för den
ödmjukes moraliska värde och den ringes
rikedomar, som lysa i det fördolda. Och
han har förstått att visa den lilla världen
som en del av den stora, med vilken den
är förenad med längtans blickar och
stjärnornas strålar. I sista hand är det
skaldens eget blida och försynta lynne som
med sitt stillsamma löje och sitt ömma
vemod ger dagern åt stadens atmostär.
Den namnlösa huvudpersonen i Fridas
bok är en förälskad bokhållare, som
kärleken gör till poet. Han svärmar utanför
den tillbeddas fönster, han har henne i
tankarna, när han rundar strutar inne i den
dammiga butiken, och han gör utflykter
med henne och samtalar med henne om
naturens och människolivets frågor och
företeelser. Blyg och undergiven i sin kärlek,
är han henne dock genom sin
seminaris-tiska bildning överlägsen i vetande, som
han delger henne med en självsäker
förnumstighet. Skalden har utmärkt fångat
den älskvärda naiviteten i bodbetjäntens
lynne och låtit sin sympatiska ironi sväva
över hans högstämda allvar och själfulla
utgjutelser. Frida mottar stilla och passivt
hans hyllning som en av sången bedårad
fågelhona. Man har intrycket att hon icke
rätt förstår älskarens trånad men dock
känner sig stolt och smickrad av hans beundran.
Den strof, som öppnar samlingen, ger
ett förtjusande anslag, vars charm först den
klara, osökta melodien gör fullständig.
8—Ord och Bild, 33 :e årg.
Den första gång jag såg dig, det var en
sommardag
på förmiddan, då solen lyste klar
och ängens alla blommor av många tusen slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid
stranden,
där smög en bölja kärleksfull till snäckan uti
sanden.
Den första gång jag såg dig, det var en sommar-
dag’
den första gång jag tog dig uti handen.
Mitt i den vardagliga omgivningen vet
skalden att kringgjuta den älskade med
poesins gloria, såsom då hon går i
vårstädningen och han utbrister:
Springa kring med vattenfyllda käril,
torka prismorna kring lampans rand,
ändå bära sken av blom och fjäril,
av en våg, som glittrar vid sin strand!
Med vilket rent och enkelt behag lever
icke den vardagliga idyllen i den återgivna
strofen, liksom i följande, med vilka sångaren
uppstämmer en serenad.
Älvan sin hamn har fällt.
Blusens klangen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund.
Ängeln sin sko har ställt
inunder sängen.
Rosigt tapetens tält
vill hägna hennes blund.
Kanske hon skådar sällt
den friska sommarängen,
medan en fågel gällt
sitt kvitter slår i lund.
Utan skuggor är ej hans kärlek. En
gång ansattes han av svartsjukans demon
— Frida har nämligen blivit uppvaktad
aven annan kavaljer, och han hotar nu med
att dränka sig, i ordalag som utmärka sig
för en kostlig sorglustighet. Men han
återförenas snart med den älskade i naturens
soliga famn.
I de dikter, vari sångaren med
troskyldigt nit och allvar upplyser och undervisar
den älskade, få vi kännedom om hans
snusförnuftiga men på sitt sätt djupsinniga
visdom. Han lär henne sanningen om den
oändliga rymden, vars stjärnor äro »jordar,
ej silverbloss», och de beundra gemensamt
skapelsens härlighet, fastän han i någon
mån gör sig viktig och skrämmer henne
med sitt fritänkeri. Kanalerna på Mars
sätta hans fantasi i rörelse, och han till -
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
