Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fridas sångare. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
kännager sin tro, att även denna planet är
bebodd av varelser, vilka ha en själ som
vi. Det kommer med denna som med
några andra visor in en kosmisk fläkt i
småstadens vindstilla luft. Hans läsefrukter
visa sig dessutom i hans utläggningar om
sedefördärvet vid Gustav III:s hov och om
den svarta lömskhet, varmed människorna
stodo efter varandras liv på Richelieus tid.
Frida å sin sida har sina egna idéer, som
röja hennes kvinnliga humanitet. Under
intrycket av krigets fasor utbrister hon,
att hon vill vara neutral till sin död, och
under en promenad i vårens ljuvliga tid
utanför fängelset yrkar hon på att fångarna
skola släppas lösa, vilket föranleder hennes
vän att måla en skräckbild av de brott,
som skulle begås, om hennes önskan bleve
förverkligad.
Med en förträfflig färgverkan har
skalden i flera stycken målat staden, lyriskt
och pittoreskt på en gång. Det är solsken
och vattenplask, gröna trädgårdar och blå
himmel. Invånarna äro stolta över sin stad
och ha döpt den till lilla Paris. Här en
strof, i vilken stadskonturen sticker fram:
Allvarsam
blickar där fram
vår kommunala Fattiggård med ankor på vår damm.
Rosigt ljus
på Sparbankens hus,
markiser fladdra vilt och skönt vid blåstens ryck
och sus.
Så lugn förutan rök och tjut
Fabriken sova får.
Vårt Föreläsningsinstitut
bak gröna buskar står.
Lilla Paris,
Lilla Paris,
Du ligger trygg och tindrande i sommars friska
bris.
Festglädjen i staden hålles med schwung
uppe av sång- och musiksällskapen, och
deras parader och konserter ha av
diktaren skildrats med lika åskådligt liv som
frisk humor. Vi se kören församlad,
medveten om det viktiga i sitt värv, med
svällande adamsäpplen och knakande
skjortbröst, bland dem basblåsarens gravitetiska
figur.
Sin tuba så ivrigt han tager
ur säcken som liknar en kjol.
Det är som när Skaparen drager
ur molnet sin blänkande sol.
Ett av samlingens humoristiska
praktstycken är den visa, som handlar om basens
sorg och med en musikaliskt verkningsfull
växling i stämningstonen skildrar, hur en
hederlig svarvare i hemmet misshandlas av
sin hustru men finner sin ljuva tröst i
sången med körbröderna. En virvlande
festglädje bland bullrande folkmyller spelas
upp i en visa, som målar livet och rörelsen
på dansbanan. I en dråplig dikt få vi
vara med om ett besök på cirkus, där en
konstnärinna kallad Duvdrottningen
uppträder på ståltrådslina under tonerna av en
knakande vals. I sin vågade ställning
om-svävas hon av duvor.
Dassy, den sköna, har lagt sig till ro.
vilar så vit på sin glittrande bro.
Duva i handen och duva i hår,
en duva på bröstkullen går!
Humorn, elegien och idyllen
samman-klinga ofta i dessa visor med en av dem
som grundsträng. En svalkande idyll är
exempelvis Fjärilen på Haga med dess fina
Bellmansreminiscens, medan skaldens själ
spänner sig i trånad mot det exotiska i
dikten I Spaniens månsken. Gripande är den
dysterst elegiska Bleka dödens minut, vari
skalden når höjdpunkten av sin lyriska
realism. Sjöberg låter aldrig den poetiska
stämningen förflyktigas i romantisk dimma
utan binder den till åskådliga detaljer. På
denna hans konst erbjuder just den nämnda
dödssången ett förträffligt exempel.
Under klockornas vin
in de bära terrin
på en blåmanglad duk så ren.
Solen, blek bak gardin,
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullgult sken.
Gamla frackar ses runt om mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin,
en glacerad, med blom och gren.
Man måste medge, att denna strof låter
en andas likrummets luft. Men en sådan
melankolisk stämning upplöses åter i det
soliga natur- och kärlekssvärmeriet, som
ger boken dess slutklang liksom dess första
anslag och grundton. Som en lärka höjer
sig glädjen över den lilla stadens marker
och kvittrar från ljusa skyn. Även hos
Birger Sjöberg är glädjen, fastän ibland
skuggad av vemod eller dold bakom ett
burleskt maskspel, idyllens själ.
Den poetiske bildkonstnären är tillika
tonkonstnär, som givit icke blott musikens
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
