Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fridas sångare. Av Olof Rabenius - Svenska romaner. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F)’idas sångare
själ utan även dess form åt sina visor. Då
ord och musik i dessa visor bilda en levande
enhet och orden säkerligen fötts ur en
musikalisk grundstämning, är det klart, att
först sångföredraget låter dem komma till
sin fulla rätt. Dikterna glida på melodierna
som det förälskade parets båt på det
glittrande vattnet i samlingens vackra barkarol.
Kompositören har en frisk melodisk
uppfinning med durtoner i svensk klangfärg
förhärskande. Figurer och situationer karak-
teriseras ofta förträffligt av musiken, så i
den ovannämnda Svartsjukans demon.
Birger Sjöberg har med Fridas sångare,
i vilken han själv tagit gestalt, skapat en
typ i den svenska litteraturen, en typ som
förvisso kommer att leva, tack vare den
säkra iakttagelse och den äkta känsla, ur
vilka den framsprungit. Scener och figurer
äro till stor del, om man så vill,
realistiska miniatyrer, men kring dem tindrar en
daggblänkande rymd av poesi.
Sv ensk a r omaner
Av Sten Selande?
G") UD SKE LOV att jag icke
blivit något geni; ty ett
dum-^ mare släkte än det genialiska
finns icke i Sverige, skriver
Tegnér någonstans i sina brev.
Gustaf Hellström är alldeles säkert
inte något geni, allra minst om man
anlägger den tegnérska synpunkten på detta
slag av människor. I stället är han ett
sällsynt klart och redigt intellekt; och i en tid,
då de välorganiserade hjärnorna så helt
tas i anspråk av det praktiska livet som
nu, tillhör ett vanligt gott huvud, eller
rättare ett ovanligt gott huvud som Hellströms,
ingalunda den utrustning, man kan vara
säker på att finna hos pennans män. Och
det kan nu inte hjälpas, att intelligens är
en högst tilltalande egenskap; till och med
i diktens värld skulle det bli lite för
oroligt med idel genier.
Hellström tillhör inte de författare, som
gripa oss i håret och med eller mot vår
vilja lyfta oss upp på förklaringens Nebo
eller slunga ned oss i skuggornas dal. Man
läser hans böcker utan att ens för ett
ögonblick känna pulsen slå hastigare av
hänförelse eller ångest. Den eggelse, de skänka,
är långt mindre artistisk än rent
intellektuell; och den som endast har intresse för
hjärtats komedier och tragedier, inte för
hjärnans, torde lätt finna dem tråkiga. Hans alter
ego i den senaste romanen får vid ett
tillfälle veta, att han är färgblind, och
författaren ser i detta lyte en förklaring till
åtskilligt i den unge mannens Världsbild
och sätt att reagera mot tillvaron. Man
skulle vilja säga, att det ligger ett drag
av färgblindhet över Hellströms hela
författarskap; blodets röda och de växande
trädens gröna färger blekna till grått, den
lyriska naturkänsla, som eljest alltid brukar
bilda en motvikt mot allt det byråkratiskt
torra i svenskt lynne, finns hos honom
knappt ens som embryo, och det är
egentligen endast i fråga om vissa sidor av
storstadslivet, han lyckas få med allt väsentligt
— men så äro också här gatstenens grå,
järnkonstruktionernas svarta och
ljusreklamernas ilsket gula de enda färgerna.
Man förstår lätt vad en författare som
Hellström skall fästa sig vid, då han gör
ett försök att skildra studentlivet, som nu
i En mycket ung man, andra delen av hans
stora autobiografiska romancykel »En man
utan humor». Det är inte »studentens
lyckliga dar», inte det sentimentala och
punsch-kladdiga — Hellström tillhör dem som
dricka whisky. Det är inte heller allt det
Gustaf Hellström: En mycket ung man. Sthlm, Albert Bonnier.
Artur Möller: Den vita fjärilen. Sthlm, Åhlén & Åkerlund.
Sigfrid Siwertz: Hem från Babylon. Sthlm, Albert Bonnier.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
