Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från faraonernas land. En litteraturöversikt. Av Ernst Kjellberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ei’ns t Kj’e l Ib er g
för en lekman annars svårtillgängliga ämnet,
som gör det till ett pedagogiskt mästerstycke.
Det ihärdiga arbetet att avvinna
hieroglyferna deras hemligheter fortsattes av
Cham-pollions efterföljare jämsides med ett allt
fullständigare utforskande av de
monumentala skatter, som det gamla Nillandet erbjöd.
Åt denna arkeologiska sida av egyptologien
äro bokens övriga avdelningar ägnade.
Tut-anch- amon-fyndet och vår föregående
kännedom om denne farao behandlas i ett kapitel.
Vilket oerhört arbete som föregått den
lyckliga upptäckten kan man få en föreställning
om, då man hör att lörd Carnavon beräknat
att han, innan fyndet gjordes, låtit gräva
igenom eller flytta ej mindre än 150,000
till 200,000 ton grus och sten, som täckte
bergväggarna i Konungarnas dal och dolde
ingångarna till eventuella gravkamrar. Av
författarens framställning framgår, att man,
när graven blivit fullständigt genomforskad
har rätt att vänta rik lön för den oerhörda
möda, som sökandet medfört. Den nu så
berömde härskarens svärfar, Ech-n-aton, och
dennes morföräldrar få var sitt kapitel. Lugn
redogör med sund historisk kritik för den
förres öden och för lämningarna av den
stad han anlade vid det nuvarande
El-Amarna, där grävningarna lämnat oss en
mängd nya upplysningar, särskilt om de
fornegyptiska bostädernas beskaffenhet. För
snart 20 år sedan anträffades den grav där
kättarkonungen Ech-n-atons morföräldrar
fått sin vila. Det var det rikaste av alla
gravfynd före Tut-anch-amons. De båda
återstående kapitlen handla om de stora
Der-El-Bahrifynden och om statygraven i
templet i Karnak. Från det ena
Der-El-Bahrifyndet finnas kistor ej blott i Uppsala
utan även i Nationalmuseum. De voro en gåva
av dåvarande khediven till konung Oskar ii.
På vårt språk sakna vi ännu
vederhäftiga framställningar för huvuddragen av
egypternas historia, konst och religion. Det
vore att hoppas att vi nu så småningom
må få denna brist avhjälpt. Lugns
framställning med dess klara, sakliga stil, väcker
lust att få lära mera av samma hand.
Om kättarkonungen Ech-n-Aton skola
omdömena alltid växla. Han lät det
egyptiska stormaktsväldet i Syrien falla sönder
utan att göra något däremot; i det inre blev
hans kamp mot Amonsprästernas övermakt
fruktlös, och kungamakten kom i fortsätt-
ningen i allt starkare beroende av denna.
Men de religiösa tankar, han uttalat, stå
långt framom hans samtids; före Moses
förkunnade han monoteistiska grundsatser och
förklarade sanningen som det högsta
rättesnöret för sitt och människornas
handlingssätt. Arthur Weigall är fylld av
varmaste sympati för sin hjälte och förmår väcka
läsarens intresse för honom. Den på citat ur
samtida dokument rika framställningen ger
en livlig och klar bild av egyptiskt liv och
tänkande på den tid då dess andliga och
materiella kultur stod på sin höjdpunkt.
På en och annan punkt tycker man att
författaren går för långt i att tillskriva
Ech-n-aton upphöjda tankar och motiv,
såsom då han talar om faraos fredskärlek
och av principiella skäl förestavade
motvilja mot krig. Grunden härtill är den
omständigheten att han icke ingrep mot
fridstörarna i Syrien för att trygga sina
undersåtar. Därvidlag kan man dock tänka
sig, att Ech-n-Atons religiösa planer stött
på motstånd just inom armén, som ej ville
övergiva den gud, under vars beskydd den
tidigare vunnit sina stora segrar. Detta torde
ha gjort att farao icke vågade sända ut
sina soldater på några fälttåg av fruktan för
uppror inom deras led.
I översättningen har medicine professor
C. D. Josephson avlagt ett nytt vittnesbörd
om sina vida humanistiska intressen. Han
kan med rätta som Terentius säga: Nil
hu-mani a me alienum puto.
G. Elliot Smith är framförallt känd
genom sina anatomiska undersökningar av de
egyptiska konungarnas mumier i museet i
Kairo, vid vilka han kommit till flera
betydelsefulla resultat. Tyvärr har han i sin lilla
skrift »Tutankhamon» icke mäktat giva en
klar och åskådlig bild av egypternas
döds-kult och därmed sammanhängande
förhållanden, såsom han utlovat. Framställningen
är oredig, och författaren framlägger ej klart
de fakta som han ofta långrandigt
diskuterar, t. ex. kap. VI om syndaflodsberättelsen,
och hans religionshistoriska begrepp äro
synnerligen förvirrade, se t. ex. sid. 102.
Dessemellan finner man här och var
intressanta upplysningar om själva
balsamerings-teknikens detaljer, som förf. säkerligen
känner bäst av alla nu levande människor.
En iakttagelse, som var och en gör vid
läsningen av dessa olika arbeten om Egypten,
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
