Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vilhelm Ekelund. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ahlberg
för vad båda anse som det subtilaste och
högsta i livet.
Nietzsche föres allt längre och längre
in i hatets töckniga rymd. Hatets
skarpsyn men också hatets blindhet och trånga
horisont ger hans sista verk dess
prägel. Jag vet intet vackrare, intet som
mera vittnar om styrka, karaktär, stil
och manlig strävan hos Ekelund än att
han alltmera kommit bort från den
hatstämning, som ibland blixtrade ur hans
tidigare aforismer, alltmer avlägsnat sig
från »genus irritabile vatum». Han har
begagnat Spinozas recept mot det bittra
i livet: »Att fylla sinnet med glädje.»
Den som lever i de stora tingens rena
luft, hör icke längre dagens smågräl.
»Ta myggen i ditt liv överhand, borde
du kanske se dig om efter andra, till
äventyrs högre, luftigare vägar», råder
Ekelund. »Hetsighet, irritabilitet och
ständig en-garde mot lögnen räknas i
allmänhet som tecken till en djup och
äkta sanningsiver. Det är i allmänhet en
djup psykologisk oerfarenhet man ger
sig betyg på med detta sätt att se.
Sanning har en helt annan verkan i en
människa — och vore det inte så, vore det
förtvivlat. Sanning pansrar. Sanning gör
döv och okänslig och ingen låter sig så
lätt ’vederlägga’ som den, som lever i
en inre sanningskultur. — I detta som
i så mycket annat ha de stora religiösa
bevisat sig som de verkliga kännarna av
den mänskliga naturen.» Älska det stora
och håll blicken öppen för ljuset, lev i
ljuset och förlora dig däri! »Liksom av
kärlek, enligt Swedenborg, följer ordning
i förståndet, blir av hat oordning. Hat
kan aldrig ha styrka med sig, eftersom
det upphävt ordning.»
IV.
Apollonmyten anar ett hemligt
samband mellan nordiskt och klassiskt. Varje
höst, så förtäljer den, drar Apollon till
hyperboréerna, ett folk som bor i höga
norden i evigt ljus »bortom isen, bortom
döden», ett folk till vilket man enligt
Pindaros kommer »varken på skepp, ej
heller till fots».
»Nordiskt och klassiskt» heter en av
Ekelunds många samlingar av aforismer,
men det kunde stå som en passande
rubrik över hans samlade verk. Den
klassiska ljuslinjen och den nordiska, dorisk
och nordisk Apollon, smälta för honom
samman. Han har ett fint spårsinne
för likheten, men det lider intet tvivel
att det nordiska, det svenska dock
innerst är honom kärast. »Varför skulle
ej», utbrister han, »en modern, en
nordisk människa vara i stånd till en
kärlek till det mänskligas idé av en så
lysande klarhet att hon kunde återuppleva
den skapande livskänsla, varur
gestalterna ur mänsklighetens vår blivit till,
återuppleva den livskänsla, ur vilken
Eros, Apollon, — Odysséen sprungit
fram: den vårdunkla helgen av det
hel-leniskas tillblivelse.» Han påpekar, att
de människor, som djupast upplevat och
förstått antiken äro svenskar
(Ehrensvärd, Höijer, Tegnér) eller nordtyskar
(Lessing, Winckelmann). Ȁr det
överhuvud förenligt detta: att äga en klar
uppfattning av strängt, klassiskt ideal
och sakna ali sans för det stimulerande
i nordisk natur och nordiskt klimat?»
Han framhåller den intima sympati och
respekt, varmed flera klassiska författare
(Cæsar, Tacitus) tala om den hårda,
sträva nordiska naturen. Men han
menar, att det nordiska med sin stränghet
och hårdhet äger mera av dristig och
stålsatt produktivitet än antikens länder.
»Jag tror, att den stimulerande eldfulla
friska kargheten i en i ali sin häftighet
djupt vänlig nordisk natur utgör ett högre
produktivt element än det milt bekväma
och slappnade i Medelhavsklimatet. En
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
