Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vilhelm Ekelund. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi Ih e lm E ke lund
hög, blekblått brinnande, kall
Östersjö-marsdag med hav i ett knallande blått
och länderna skinande i vitt och
mörkbrungyllne innehåller den mest eggande
symbol av andlig dristighet och
dåd-lystenhet, som kan givas ett
människosinne —: en djupt klassisk.»
Det må nu vara hur det vill med
dessa spekulationer; för Ekelund som
för alla djupare naturer rör det sig här
om symboler på något andligt. Under
alla förhållanden är Ekelunds egen
insats i svensk kultur ett av de många
bevisen på det klassiskas och det
svenskas frändskap. Det är för tidigt att
ännu söka ge någon totalvärdering av
Ekelunds verk, och naturligtvis syfta
icke dessa flyktiga linjer dit. Men så
mycket kan man säga: Ekelunds dikt
— dikt äro i grunden även hans
litterärpsykologiska analyser — fortsätter på ett
vackert och värdigt sätt den klassiska
traditionen i det svenska. Den är
innerligt i släkt med nordisk natur, nordiskt
vårljus och nordisk skönhet. Man kan
på den tillämpa, vad han säger om
Swedenborg: »Hela den nordiska naturens
fest och renhet har spelat in i hans
själsvärld långt mer än man bemärkt.» Den
fortsätter den linje, som vi svenskar
kunna ha skäl ätt vara stolta över, den
linje, som markeras av Tegnér och Vik-
tor Rydberg — Foibos’ präster och
ljusets ödmjuka tjänare även de.
I Norden har ljuset en tung och
långsam kamp mot det ruvande mörkret.
Ar det icke som om ljuset i den
nordiska själen också hade oändligt svårt
att arbeta sig fram ur det mörka och
ödesbundna? Hos Tegnér, då han står
på sin diktnings middagshöjd, bryter det
fram i den strålande Solsången. Men de
mörka makterna få överhand i hans själ,
den mjältsjuke svartalfen listar sig in i
hans hjärta, »och sol och stjärnor
slocknade i hast». »Jag är en dilettant, som
de andra, en Homerid, på sin höjd en
Johannes döpare, som bereder väg för
honom, som komma skall.» Så lyder
hans vemodiga självbekännelse. Ekelund
sträcker ock längtansfullt ut armarna
mot den rätte ljus- och solsångaren:
»Hell Ljusets tjänare, trefalt hell! Dig
är det den försmäktande mänskligheten
väntar på, — dig, Förlösaren med de
rena händerna.»
Skall han komma en dag, han om
vilken även den grubblande och pinade
Fröding drömde och siade? Vi veta det
icke. Men vi veta, att om han kommer,
skall man bättre och tacksammare
minnas hans vägröjare än deras samtid gjort
det. Då skall man ock minnas Vilhelm
Ekelund.
Skånskt landskap. Lavering av Ernst Norlind.
Tillhör professor Fredrik Böök.
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
