Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
liga fel, utsättas för de gemenaste
angrepp.
I en år 1922 skriven efterskrift till
andra upplagan av Stridsmän och sångare
talar Böök en smula ironiskt om sitt tidiga
estetiska författarskap och de litterära
fejderna under århundradets första decennium,
och han sammanfattar sin kritik med att
säga, att de poetiska intressena stodo väl
ensidigt i förgrunden: »sedan dess har
verkligheten satt sig bättre i respekt hos litet
var — delvis med ohyggliga medel». Böök
menar naturligtvis att det är världskriget
som först skänkt oss en mera realistisk
blick. För de flesta torde detta vara
riktigt, men för så vitt detta omdöme skall
gälla om Böök själv innebär det avgjort
en orättvisa. Världskriget var en läxa så
tydlig att få kunnat undgå att lära sig den,
men om man vill framhålla skarpsinnet och
djupet i Fredrik Bööks uppfattning om
världen och dess innevånare, då kan man
påpeka att han redan före den tid då
människorna anade det fasansfulla som komma
skulle intog en ståndpunkt, som han sedan
under alla de fruktansvärda omvälvningarna
kunde behålla. Den livsåskådning som
bildar bakgrunden för Bööks kritiska
verksamhet formulerades i sina väsentliga drag
redan åren 1911 och 1912, och den var
murad på en så fast grund att, när
katastrofen kom och allt syntes ramla, den
bestod provet, det tyngsta och svåraste prov
den kunnat möta.
År 191 2 anmälde Böök en svensk
översättning av Putnam Weales skildring av
boxarupproret. Jag tror man kan våga den
gissningen att få böcker haft större
betydelse för Bööks utveckling, jag tror att den
på honom har verkat på en gång
skrämmande, befriande och framför allt
klargörande. Jag undrar om ej Böök i den
boken fann en bekräftelse på vad han under
de föregående åren innerst tänkt och trott.
Det skulle vara intressant att i detalj följa
tillkomsten och utvecklingen av den
livsåskådning som fick sitt uttryck i essayen
om Putnam Weale; här är ej plats därför.
Låt oss i stället ett ögonblick dröja vid
utvecklingens resultat, som vi lämpligast
kunna studera i ovannämnda essay 1
Bööks människouppfattning är skeptisk.
Böök tror icke att människan utvecklats
till något bättre än vad hon fordom var.
Under konventionernas skyddande förkläd-
nad döljer sig vilddjuret, lika grymt som
någonsin tillförne. Han tror att människan
visar sitt sanna anlete först i den
avgörande handlingens ögonblick, och ingen
som ej sett henne i detta kan på förhand
säkert veta hur hon skall komma att handla,
om hon innerst är ond eller god. Han tror
icke, att det gängse talet om frihet och
allmänt brödraskap vanligen leder till
annat än självbedrägeri med ty åtföljande
ödesdigra felräkningar. Han har tillägnat
sig La Rochefoucaulds lärdomar. Men just
därför tror han också, att »denna värld är
alltför grym och orättvis för att kunna
vara den sanna och enda, att människan
är något annat sub specie æternitatis än
det hon ter sig i livets stora och planlösa
förvirring. Mötet med tillvarons strängaste
realiteter pressar ur en stark och hård och
levande man något av den Shakespearska
evighetskänslan, den djupa ledan vid
illusionernas värld». Bööks livsåskådning är
i släkt med Samuel Johnsons och Thomas
Carlyles.
Detta tänkte och skrev Böök 1912, och
världskriget ställde icke hans idéer — som
så mången annans — på huvudet, det
bekräftade dem. Det är dessa idéer som
utgöra ryggraden i Bööks litterära kritik.
Ty Böök hör icke till den grupp av
kritiker som ej anse sig ha annan uppgift än
att reproducera de estetiska sensationer de
vid läsningen mottagit. Böök hör icke ens
till den grupp av kritiker för vilka
Sainte-Beuve är den främste representanten. Han
har mera gemensamt med Matthew Arnold
och Sherman. Han intager ett slags
mellanställning, han är ingalunda relativist,
men han är ej heller så principfast som
Möre och Babbitt. Han har icke de
sistnämnda författarnas filosofiska konsekvens,
men han överträffar dem vida i
mångsidighet och estetisk vidsynthet.
Som litterär kritiker har Böök ej hört
till dem som alltid presentera
blomsterbuketter, som örtagårdsmästare i
litteraturens land har han haft mycket arbete med
att rensa upp ogräset. Tillgjordheten och
fraseologien, den dekadenta immoralismen,
det högfärdiga estetsnobberiet, det
vedervärdiga religionshatet hos grånade
demagoger och övermaga studenter, det
sentimentala självbetraktandet, den preciösa
modernismen, den litterära anarkismen, den
andliga kulturens alla vattenskott och miss-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
