Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Böök
växter och stinksvampar har Fredrik Böök
obarmhärtigt bekrigat. Han hör icke till
dem som för en lättflytande framställnings
skull överse med intellektuell och moralisk
slapphet. Med samma fasthet och energi
har han blottat de sjukliga och dekadenta
dragen i Söderbergs Den allvarsamnia leken
och i Heinrich Manns Die Jagd nach Liebe.
Just därför att Bööks kritik icke är
doktrinär, därför att dess teoretiska bakgrund är
så vid, därför att han är så obunden av alla
formler, just därför blir Böök farligare för
vad han bekämpar än någon svuren
partiman, hans kritik kan ibland vara fullständigt
tillintetgörande. Det är icke Bööks minsta
förtjänst att han som litterär kritiker
använt de skarpa och blanka vapnen, hans
polemik har verkat som ett befriande
åskväder, som har gjort luften renare och
lättare att andas.
Kritikerns uppgift är vansklig, den
fordrar bland annat av sin utövare att han
äger profetians gåva. För nära nog tjugo
år sedan utkämpade våra litterära kritiker
en stor strid om tvenne då unga skalder,
och Fredrik Bööks alla kolleger voro heta
av indignation över att han varit
hänsynslös nog att i Österling se en betydande
och lovande skald och i en då mäkta
beundrad Ivar Conradson rätt och slätt en
pekoralist. Framtiden dömde. I den
litterära kritiken ingår alltid ett visst kvantum
av rent personlig smak, och enighet lärer
ej stå att uppnå, men visst är att ingen
svensk kritiker har fått se sina domar så
bekräftade av framtiden och de
vederhäftigas omdöme som Fredrik Böök. Man har
sagt att han ej haft sinne för Strindbergs
storhet. Påståendet är helt enkelt osanning,
redan Studier och strövtåg innehåller en den
mest beundrande essay över den store
diktaren. Fast Söderbergs livsåskådning varit
Böök motbjudande har han finare än någon
annan karakteriserat kvickheten och
elegansen i vissa av denne författares alster.
Böök har — synes det mig —
överskattat Pelle Molin och Albert Engström och
underskattat Thomas Hardy och Rudyard
Kipling, men jag kan icke erinra mig ett
enda fall, då Böök prisat ett svagt och
kraftlöst verk eller avvisat ett verkligt gott
och livsdugligt.
Bööks begränsning som kritiker synes
mig ligga på ett annat område. Den hänger
samman med vidden i sympatier och hans
Fot. Bagge, l.tmd.
Fredrik Böök. i p i J.
begåvnings allsidighet, och den består däri,
att han i praktiken underskattar de
filosofiska distinktionernas betydelse. Jag skall
med ett exempel söka klargöra vad jag
menar. Det var Böök som här i Sverige
först riktade uppmärksamheten på samtidens
yppersta kritiker, amerikanarna Babbit och
Möre, och det var väl mer än en svensk
han därigenom gav den största hjälp en
kritiker kan giva. Dessa författares
betydelse, egenart och historiska ställning
karakteriserade Böök —- naturligtvis — med
osviklig säkerhet. Det var Böök som bland
oss svenskar »upptäcktes Tysklands främste
nu levande författare, den av publiken rätt
så mycket förbisedde Paul Ernst. Den tyske
diktarens väsen och värde beskrev Böök
med vanlig konst och träffsäkerhet. Men
nu kommer det märkvärdiga, Babbit och
Paul Ernst, som båda äga Bööks
beundran, som han känner i grund, som -—-
slutligen — äro varandra himmelsvitt skilda
i fråga om världsåskådning och allt vad
tänkas kan, dessa båda författare kan Böök
utan att blinka ställa samman som besläk-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
