Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strömningar i svenskt 1900-talsmåleri. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strömningar i svenskt i g o o - talsmåler i
svenskt 1800-tal och 1900-tal, mellan två
generationers personlighetskamp.
Släktskapen markerades genom placeringen.
Karl Nordström bodde vägg i vägg
med Gösta Sandels.
Ty den väg de unga välja ligger mitt
emellan Nordströms färgklara och rörliga
8o-talsimpressionism och hans ganska
medvetet komponerande, starkt subjektiva
och lyriska romantik i de bronsmörka
havslandskapen från 90-talet. Ljuset i
färgen, rörelsen och utklippet av motivet
ta de unga indirekt från impressionismen,
från Matisse, vilken började som
impressionist, men de eftersträva därjämte en
dekorativ rytm i färg och form och en
temperamentets frigörelse, som deras
föregångare endast delvis lyckats uppnå.
Endast delvis! Rent artistiskt,
koloristiskt stå Parisersvenskarnas luftiga
80-talsimpressioner i gråvitt och ljusgrönt
högre än konstnärsförbundarnas
monumentala nationella landskapskonst.
»Trädgårdsmotiv från Grez» är »vackrare» än
den åtta år senare »Varbergs fäste». Och
ändå känna väl de flesta varmare för
den ödsligt tångbruna Varbergstavlan.
Den är intensivare — genom sitt
nationella patos, sin individuella lidelse. Och
dessa båda känslor förstärka varandra, ja
de äro ofta identiska, bottnande i samma
våldsamma självhävdelse på gott och ont,
desperat i sina uttryck, när den tränges
alltför hårt mellan socialism och hierarki.
Som tidsrörelse är denna romantiska
individualism alltför förbisedd inom den
bildande konsten. Nordströms mäktiga,
människotomma hed- och klipplandskap
under flammande natthimlar måste ses som
bakgrund åt tidens högsta och
ensammaste diktargestalt —
Nietzsche-Zara-thustra. Och det är samma nervöst
lidelsefulla jagkänsla i dessa strandsyner som
i Strindbergs nietzscheanska Havsbandet,
samma häftiga naturupplevelse som i
Hamsuns Pan, samma romantiska
indivi-27—Ord och Bild, 33 :e årg.
dualism, som i Heidenstams berömda
rader:
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
Samma romantiska natursymbolism
möter man hos så olika artistiska
temperament som dansken Willumsen,
norrmannen Munch och svensken Liljefors
(i vissa av hans djurbilder —- Liljefors
berguv är alldeles säkert nietzschean).
Alla dessa konstnärer äga, trots vissa
hysteriska drag hos några av dem, trots
långa perioder av desperation, en styrka,
en vitalitet, som den närmast yngre
generationen saknar. De suga must ur jorden,
och hämta självkänsla ur denna
fädernejord.
Gick man från Nordström till
Sager-Nelson på Göteborgsutställningen, fick
man beskåda individualismens tragik. Här
stod man inför en känsligare, gripnare
ungdom. Utan fäste i mark och hembygd,
i tro eller tradition, en ungdom som såg
samhället sådant det var men inte kunde
finna sig till rätta där, en ömtålig
övergångsgeneration full av livsångest och
livshunger, en svärm av »vilsna fåglar»,
som kommit för tidigt om våren och
dömts att förfrysa. Det lyriska draget
framträder hos dem dominerande och
med en musikalisk mollton; poesi och
måleri flyta tillsammans. Sager-Nelsons
skugglika fiolspelare variera samma
skym-riingsmelodier om höst och död som den
samtida 90-talsversen, Obstfelders i Norge,
Ola Hanssons och Levertins i Sverige.
Och den hektiska glöden i hans
svart-grönvioletta Brüggelandskap faller som
ett sista återsken från J. P. Jacobsens
ensamma drömvärld. Obstfelder har gett
oss de rörande orden för denna
övergivna Narkissos-känsla: »Jeg er vist
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
