Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Strömningar i svenskt 1900-talsmåleri. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ei-i k Blomberg
kommet på en feil klode! Her er saa
underligt...» — Spleen! Fin de siècle!
Från Sager-Nelson till arosenius ■—
tio år framåt i tiden, och vi äro inne
på 1900-talet. Den dystra
självbespeg-lingen har ljusnat till vemodig självironi.
Arosenius’ naivt graciösa sagofantasi har
även den en direkt litterär motsvarighet
— Frödings lyrik. Hans förtjusande
orientaliska miniatyrsviter ge ögat detsamma
som Fröding ger örat: »Och minns du
Ali Baba ...» »Flickan och turken»
fångar i bild erotiken, humorn och den
tafatta ömsintheten i »Ett gammalt
bergtroll ». Sager-Nelson är kanske större som
målare än Arosenius. Men Arosenius är
friskare och innerligare. Han är en äkta
naivist.
Hos dessa konstnärer spåras en
tydlig vilja till färgförenkling och dekorativ
komposition. De ha påverkats av Gauguin.
Men deras formsträvan försvagas och
tränges åt sidan av symbolism och
litterär romantik. Helhetstonen är diffust
musikalisk. Deras största insats ligger i
fantasiens och temperamentets frigörelse.
En sådan målare som IVAN aguéli går
längre i dekorativ tendens, stämning
finns där alltjämt i hans ansikten och
landskap, men så att säga dekorativt
fördelad. Och hos Karl Isakson, den
svenske målaren i Köpenhamn, som dog
för ett par år sedan, böjde sig den
personliga känslan helt under det
dekorativa kravet. Det yttrade sig bl. a. i ett
renodlande av vissa motiv: nature-mortet,
landskapet, aktstudien. Inom detta
begränsade område kämpade Isakson för att
komma färgens och kompositionens lagar
in på livet. Han studerade Gauguin,
Cézanne, Matisse, men hans temperament
var den romantiske särlingens, den skygge
målarpoetens, han är en typisk
övergångsman och resultatet blev en
kompromiss. Hans färgkonstruktioner ha kvar
skissens obestämda och svävande bygg-
4
nad med duken bar mellan färgfläckarna,
de verka förberedelser och försök, och
först i de sista årens religiösa
kompositioner, djupare i färgen, tyngre i
rörelsen, bröt personligheten fram.
Denna lyriska, i färgen rätt mörka,
i formen ganska osäkra linje följa två
sådana konstnärer som David Wallin
och John Sten. Båda äro på något sätt
jordbundna, Wallin mera drömtung i sina
unga kvinnokroppar, insvepta i en
melankoliskt grönbrun skogs- och
vattenskymning, Sten mera konstruktiv, dekorativ
kubist, med kraftigt formade modeller
mot gobelinartade exotiska
vegetationsfonder i starka jordfärger. Sten dog på
en indisk resa år 1922, hans sista
arbeten äro några akvareller från Java och
Bali, där den djupglödande färgen fått
ett friare föredrag.
En litterär expressionism av ganska
besläktad karaktär med dragning åt tyskt
häll är Axel Törnemans. Liksom
Wallin förbereder han den yngre
generationens dekorativa stil i sin strävan efter
starkare uttrycksfullhet än
Konstnärsförbundet åsyftade. Hans form kan få
rytmisk sving som i Stadshusfresken, hans
stafflikonst suggestiv stämning, men den
flitigt odlade symboliken är oftast oklar
och oljefärgen oren. I en liknande häftig
och något grumlig stil arbetar sedan en
hel rad yngre förmågor: mollie
FäUST-man, finländaren Bertel Nordström
(särskilt känd genom cirkusmotiv och
teaterdekorationer), Einar Forseth
(upphovsman till den mindre lyckade
mosaiken i Gyllene salen), Gösta Nordblad
och vår ende futurist eller kandinskist
Gösta Adrian Nilsson. Det är
90-tals-romantiken som fortsätter genom ett
yngre släktled, men förgrovad och
upplöst i en kaotisk tid — tonen har blivit
gäll och dissonant.
En helt annan sida av traditionen
upptar en annan grupp bland de yngre
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
