Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Byron-minnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
By ron-minnet
grepp över ämnet; han kastar in
dokument in extenso på samma vårdslösa
sätt som de allra flesta historiska
livsskildrare och visar intet sinne för riktiga
proportioner. Och därtill kommer den
ton av mala fides som inte lämnar något
tillfälle obegagnat att ställa berättelsens
hjälte i tvetydig dager. Det bifall som
boken rönt av engelsk kritik kan inte
alldeles motväga detta mitt intryck, då
den engelska opinionen av gammalt är
inställd på samma uppfattning av Byrons
person.
III.
Byrons dikt har utan tvivel förlorat
mycket av sin ursprungliga tyngd och
glans under de hundra år som gått.
Även den del av hans förkunnelse, som
icke var melodramatisk pose, har
skrump-nat. Hans betydelse står helt naturligt
för många som rent historisk: han
lyckades fånga Europas öra såsom ingen
annan av hans samtida; och den säregna
blandning av patos och ironi, av litterär
konservatism och politisk och social
obundenhet, som låg med djupa rötter ned i
hans eget väsen, måtte på något sätt ha
stått i full harmoni med samtiden, som
stod mitt emellan den heliga alliansen
och revolutionen, klassicismen och
romantiken och stod där nervös och osäker.
Men den mest närliggande
förklaringen till den ögonblickliga resonansen
hos Byrons dikt ligger i dess eldiga
klarhet — denna egenskap som skrumpnat
minst under årens gång. Den kräver
intet grubbel och huvudbry; den tränger
genast in i oss med sin litet grova
dialektik och retoriska allmännelighet; den
är en appell och inget drömmeri; den
är skriven av en världsman och inte av
en yrkesman, kedjad vid
skrivbordet-Ungdomen skall alltid känna för Childe
Harold både på grund av dess friska
hjältedyrkan och dess grumliga sentimen-
talitet och patos. Det är ungdomen som
kan förena dessa oförenliga substanser
på ett mystiskt sätt. Byron var och
förblev en ungdom hela sitt liv igenom.
Man läser om de godmodiga spratt han
spelade sin skeppare under den sista
resan till Grekland och de grovkorniga
yttranden varmed han kryddade
samtalen ombord — det är gosselynnet som
bryter fram genom alla livets
missräkningar och smutssamlingar. En mera
mogen ungdom, som sett litet av livet
och kan kosta på sig en litet dekorativ
cynism utan att taga skada till sin själ,
skall alltid betrakta Don Juan som ett
stort verk, den enda moderna epopén.
Och den har rätt däri. Don Juan är
oförgängligt. Däri ligger halva
århundradets romantik och den andra hälftens
naturalism inkapslade i strålande
oförskämda strofer, spänstiga så att man
riktigt känner muskelstramningen och
nervilningen under huden.
Den bästa hyllningsartikel som är
skriven i år på engelska med anledning
av minnet har betecknande nog till
författare en ryss, furst D. S. Mirski. Den
står att läsa i J. C. Squires ståtliga
tidskrift The London Mercury för april.
Furst Mirski bemöter förträffligt den
gängse meningen att Byron inte var en
stor poet därför att man inte kan plocka
av honom dessa »verbal felicities» och
»harmonies» som överflöda hos Keats
och Shelley. Man begär alldeles orätta
saker, säger furst Mirski. Det är inte
fråga om utsökta finesser, när ni gå till
Byron; men vilja ni ha gin and water,
god stark alkohol, så få ni det hos
honom. Man kan tillägga: hur skulle det
gå med världspoesin, om denna engelska
värdesättning skulle bli normerande? Det
finns minsann inte bara ett enda slag
av poesi, den utsökta, ovärldsliga,
drömmande. Det finns också en poesi av
denna världen, frän, elak, folkligt träf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
