Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Byron-minnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Brunius
fande, sensuell och yster, poesien hos
Aristofanes, Moliére, Burns, Bellman.
Byron står de folkliga poeterna närmare
än de utsökta; men hans art är
komplicerad därigenom att han på samma gång
är världsman. Den utomordentliga
styrkan hos honom är att han verkligen,
uttrycker sig själv i sina bästa ting med
en häpnadsväckande klarhet och
djärvhet. I så fall kan man förutspå Don
Juan, Beppo och Visions of Judgement
ett längre liv än hans belackares verk.
Vad är Swinburne i sina dikter eller
rättare: var är han? Det är musik, ordkonst
o. s. v., men karaktären? Och hela den
efterromantik i England och utom
England, i vilken Swinburne är en så
betecknande figur, är en oäkta, litteraturboren,
pappersblandad diktsort, som framtiden
kommer att sålla med ett mycket fint
såll. Poesien tenderar ständigt till en
esoterisk kult av ett litet brödraskap och
får gång på gång ryckas tillbaka till den
bistra verkligheten ur rus och opiumångor.
IV.
När Byron i Genua steg ombord på
sitt fartyg, som skulle föra honom ut på
det grekiska äventyret, fann han bland
sin post en hyllningsdikt av Goethe. Det
var ett tröstens ord som han just då
behövde. Och han steg genast ned i sin
kajuta och skrev det enkla, värdiga
tacksamhetens brev till »the undisputed
sovereign of European literature», vilket
skulle tillhöra skatterna i
Weimarsamlingens manuskript. Jag vet inget
vackrare vittnesbörd om den gamla tidens
förnämhet än dessa två storheter
saluterande varandra vid en kritisk tidpunkt.
Då underrättelsen om Byrons död
kom till England, satt den fjortenårige
Alfred Tennyson och slog in i
sandstensklippan vid Holywell orden: »Byron is
dead.» Det var en dag då »hela
världens ansikte förmörkats för honom».
Och Carlyle skrev till sin trolovade Jane
Welsh: »Nyheten om hans död föll ned
på mitt hjärta som en blytyngd». Walter
Scott kände en smärta som liknade
Davids över Absalons död. Det är vackra
vittnesbörd om vad han var även för
England.
Men den bästa hyllningen bragtes
den döde heroen på helt annat sätt. Då
Lörd Byrons balsamerade lik på
sommaren 1824 nått till London, men ännu
befann sig ombord, satt hans bäste vän
John Cam Hobhouse och vakade vid
kistan med den dödes
newfoundlandshund vid sina fötter. En ung man kom
ombord och bad att få kasta en blick
på den döde. »Han bad därom — skriver
Hobhouse — i så varma ordalag och
var så gripen att jag måste ge honom
mitt tillstånd.» Han gick sin väg utan
att säga sitt namn. Denna enkla och
sanna historia har skönheten hos en
symbolisk handling. Den okände unge
mannen — det var Ungdomen själv, den
evigt anonyma Ungdomen, som tyst och
anspråklöst men oavvisligt krävde sin
rätt att ge ungdomens skald en sista
hälsning. Byrons stoft fick ingen officiell
uppvaktning; men den uppvaktningen
var i hans egen anda och honom värdig.
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
