Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett diskussionsinlägg rörande målarkonsten. Av Ragnar och Sven Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett diskussionsinlägg rörande målarkonsten
Vid utförandet av en stafflimålning,
avsedd att hängas upp i ett museum eller i
ett hem, har konstnären naturligtvis större
frihet. Alltid är han dock bunden av
kravet på enhet. Denna enhet nås i främsta
rummet genom kompositionen. Ju rikare
innehåll i ett konstverk desto större fordran
på kompositionen. Flera medel kunna
användas för densamma. Bekant är t. ex. hur
Rembrandt enar innehållet i sina tavlor
genom belysningseffekter, i det han
koncentrerar ljuset på huvudpartierna. Ett annat,
mycket känt och utförligt diskuterat
exempel ger Leonardos »Nattvarden». Det
relativt stora antalet människofigurer uppdelas
där överskådligt i ett fåtal grupper, vilka
med handrörelser och blickar hos
åskådaren suggererar sambandet med
centralfiguren, Kristus. Några andra belysande
exempel lämnas i Gregor Paulssons här ovan
omnämnda bok, till vilken vi bedja få hänvisa,
dock med några förbehåll. Vi anse nämligen,
att Paulsson, liksom tyvärr även en hel del
andra författare på området, hittills ej
vederbörligen respekterat det
naturvetenskapligt, fysiologiskt förklarliga inom
kompositionen. Vårt rent mekaniska sinne för
jämvikt t. ex., som självfallet har stor
betydelse rörande arkitektur och plastik, ligger
också till grund för väsentliga moment i
kompositionslagarna. Så är den av d:r
Paulsson anförda lagen, att intryck av
symmetri och jämvikt uppkomma vid
avbildning av olika stora föremål kring ett
bildcentrum, om det större föremålet placeras
närmare centralfiguren än det mindre, en
direkt applikation av hävstångslagen; och
det röjer åminstone en betänklig brist på
uppmärksamhet vid författandet, då Paulsson
låter sin bok innehålla det påståendet, att
nämnda kompositionslag strider mot den
mekaniska jämviktslagen.
För övrigt skola vi ej nu utbreda oss
vidlyftigt ■ i dessa frågor utan närmast
begränsa oss till ett annat spörsmål:
kompositionen i landskap. Den i början av året
anordnade fotografiutställningen gör ämnet
speciellt aktuellt. Det torde vara så, att ett
verkligt landskap för oss synes vackert —
frånsett s, k. »Einfühlungsmoment» ■— först
om det är väl komponerat. Detta låter
kanske underligt? leke komponerar naturen?
Jo, det vet var och en som t. ex. sökt rita av
ett träd. Trädet har sin mångfald av blad
och kvistar. Bladens grönska, solens glitter
på dessa ge oss dionysiska intryck av liv.
Och denna mångfald är sammanhållen av
den strängaste komposition. Vi ha stammen,
vi ha den enande omkretsen. Så kommer
bladens gruppering, först i små klungor,
bundna till enskilda smärre grenar; sedan
dessa samlade i större komplex.
Kompositionens fordran på balans är nästan alltid
fullt tillfredsställd, och i regel även dess
fordran på utfyllnad av bildytan.
Allt vad vi nu sagt om trädets
komposition kan förklaras på naturligaste sätt i
ordets rätta betydelse. Balansen kommer
av det naturliga tvånget för trädet att hålla
sig upprätt gent emot tyngdkraften.
Utfyllnaden av bildytan och gruppindelningen
beror av dess behov att breda ut så många
blad som möjligt i solskenet och av dess
näringssystem.
Emellertid är kompositionen hos träd
och än mer hos hela landskap ofta rätt
delikat. Konstnärernas förmåga att analysera
den har ju också utvecklats mycket
långsamt. De första landskapsteckningarna voro
ytterligt schematiserade. Sedan kommo
»heroiska» landskap med kraftigt betonad,
enkel komposition. Så småningom, efter en
avbruten, vacker ansats på 1600-talet av
vissa holländska mästare, kom det verkliga,
från »litteraturen» befriade
landskapsmåleriet under förra generationen till sin rätt
och möttes av mera allmän förståelse bland
publiken.1 Det var först med de franska
impressionisterna och vissa skandinaviska
målare, t. ex. Alfred Wahlberg, Skånberg,
Thaulow, som det nådde sin höjdpunkt.
Samtidigt som kompositionen förfinades
i denna gren av måleriet, förfinades den
också i de andra. Den blev delikat och
diskret, så att den förtjänade den ofta
använda beteckningen »fördold
komposition». Under de senare åren har emellertid
den omväxlingens lag, varom vi senare skola
tala, framkallat en reaktion mot detta slags
komposition: i stället för att dölja
kompositionen har man ofta kanske mer än
lämpligt framhävt densamma.
I detta sammanhang torde förtjäna
påpekas, hurusom en vacker naturfotografi
näppeligen åstadkommes utan en verklig
1 Det får ej heller glömmas, hurusom diverse
teorier om »själiska» motiv för konsten länge
för-bjödo målarna att, utom beträffande skisser, ägna
sig åt så pass geometriska konstuppgifter som rena
landskapsstudier.
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
