Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett diskussionsinlägg rörande målarkonsten. Av Ragnar och Sven Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar och Sven Holm
konstnärlig funktion hos fotografen, när
denne väljer sitt motiv, ledd av känslan
för komposition.
Den moderna konsten.
Om vi sökte från måleriet eliminera
bort allt som enligt vår definition ej
absolut fordras av ett konstverk, skulle vi få
fram en konst som endast innehölle rena
geometriska och koloristiska element,
isolerade från varje avbildningsavsikt, en
konst till sin natur mera lik en orientalisk
matta än en vanlig målning; vi skulle
destillera ut själva essensen i vårt form- och
färgsinne. Det var just detta vissa s. k.
abstrakta kubister och futurister gjorde.
Många av deras målningar voro verkligen
konst, ty vi kunna njuta av de
kombinerade färg- och formintryck eller, för att
använda definitionens ord, av de
»omfattande associationer» av rent målerisk art,
som dessa målningar väcka i vårt psyke,
och därjämte synas dessa associationer vara
överensstämmande med många konstnärers
drivande intuition. Det är alltså i viss mån
förklarligt, att dessa ytterlighetsmän ansågo
sig ha nått konstens kärna, förverkligat
konstens idé. Mallarmé hade förut sökt nå
denna idé inom poesiens område, en från
allt oratoriskt och berättande rensad,
suggestiv ordkonst. Men det är också
förklarligt, att denna och liknande, ehuru ej så
extrema konstarter, vilkas problem för
övrigt liknade dem, som den psykologiska
vetenskapen samtidigt sökte lösa, väckte
en kraftig opposition. Publiken kände ej
problemställningen och betraktade därför
det hela som vansinne. Experimenten, ty
dessa konstarter voro väl knappast något
annat, ha dock burit frukt i form av större
klarhet beträffande färgers och linjers
synbara inverkan på varandra och även i fråga
om vissa illusionsproblem, t. ex.’
framkallande av intryck av hastigtiet medelst
geometriska figurer1. Men de
begränsningsföreskrifter, som pålades detta måleri, voro
så ytterligt snäva, att det naturliga begäret
hos konstnären att lägga in sin själs
rikedom i sina verk ej alis kunde
tillfredsställas. En återgång till den mer eller mindre
naturavbildande, resp. berättande konsten
var därför nödvändig. Blott inom denna
1 Se Frosterus: »Regnbågsfärgernas segertåg»,
bilden »Abstrakt dynamism»!
vidare ram kunde den konstnärliga
skapardriften få vederbörlig frihet.
Den nyaste konsten, som för övrigt
utvecklades vid sidan av det abstrakta
måleriet, skilde sig emellertid väsentligt från
de äldre skolorna. Den byggde på de
konstruktiva och dekorativa faktorerna hos
Daumier, Delacroix, Manet, Cézanne och
van Gogh m. fi. och bröt resolut med den
egentliga naturalismen. Dess representanter
betecknade den som en renässans. Den var
dock, liksom Davids skola och
impressionismen, vilka också på sin tid ansågos
innebära en renässans, endast en specialisering
på vissa av de möjliga konstproblemen,
bland annat förorsakad av en mycket viktig
psykologisk lag, som vi i brist på bättre
skulle vilja kalla trivialitetens och
omväxlingens lag. Det ligger i vår natur att icke
stanna på en fläck, utan att pröva åt alla
häll. När vi lärt oss känna och behärska
ett område inom konsten, så långt vi för
tillfället förmå det, när det blir för svårt
att på det området så att säga slå vidare
rekord, då ställa vi upp för oss nya
problem att kämpa med. Det är sålunda helt
naturligt, att konstens problem ofta
varieras, och att dess uppgifter omläggas inom
nya råmärken.
Många andra faktorer medverkade till
denna sista omläggning, speciellt tidens
jäktande oro, som drev konstnären till
koncentration. Andra författare, Blomberg,
Grüne-wald m. fl., ha dock så uttömmande
behandlat dessa spörsmål, att vi här ej torde
behöva närmare beröra dem. Men vi anse
oss böra fästa uppmärksamheten på en
annan drivfjäder till det moderna måleriets
uppkomst av mindre lovvärd art: det hos
många förekommande begäret att höja
självkänslan genom exklusivitet, genom ett
radikalt avståndstagande från gängse
föreställningar. De i mångt och mycket
beundransvärda litterära riktningar i 1800-talets
Frankrike, som ha kallats Baudelairism och
Mallarmism voro delvis utslag av detta
begär. Oscar Wilde’s paradoxer höra också
dit, ehuru de stå på ett betydligt lägre
plan. Erkännas måste dock, att bakom
denna tendens inom måleriet på många
håll finnes samma omutliga, självkritiska
fordran på absolut fulländning som hos
Baudelaire och Mallarmé.
Men vad var det då för nya råmärken
inom vilka konsten lades? Följande exem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
