Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Thakur Raos rikedom. Av Axel Ideström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Ideström
Ett år förgick, och Thakur Rao
förblev på sin plats. Då kom missväxt och
hunger över landet. Folket i den
avlägsna byn måste fly till bättre lottade
trakter. Men änkan, som vårdade den
helige i öknen, stannade kvar på sin
post. En liten påse hirs hade hon ännu
gömt. Snålt räknade hon kornen och
delade dem noggrant med sin vän.
När hon märkte att det lilla förrådet
inte skulle räcka många dagar till,
upphörde hon själv att äta och gav allt åt
helgonet.
Thakur Rao såg det. Han såg hur
den utmärglade kvinnan kom till honom
med allt mera stapplande steg.
— Hur mycket hirs har du ännu
kvar? frågade han henne.
— Knappast tio händer, vördade
fader.
— Kom hit med ditt förråd!
Kvinnan gick och kom tillbaka med
den lilla påsen och gav den åt helgonet.
Thakur Rao tog den och öppnade den.
— Jag trodde att jag var den rikaste
och frikostigaste mannen i landet, sade
han. Min rikedom var större än rajans,
och jag var än mera givmild än han.
Men du har i frikostighet överträffat oss
båda. Du ger till och med ditt sista korn.
En flock av öknens hungriga
sandhöns närmade sig de båda människorna,
och Thakur Rao tog av hirsen och
kastade åt dem.
— Varför skulle jag vara mera njugg
än du! sade han till kvinnan. Naturens
rikedom är oändlig. Se, här i öknen har
jag funnit min Manasa. Nu stiga vi
tillsammans ur stoftets bojor till
oändlighetens glans. Om! Brahma kripä
kevo-lom! O, helige Brahma, vi behöva din
nåd allenast!
Han kastade de sista kornen åt
hönsen. Kvinnan tog plats vid hans sida,
och de förblevo båda stilla, beskådande
öknens oförlikneliga fägring. Den vita
stenen i Thakur Raos turban gnistrade
i solnedgången lik en stjärna över hans
panna.
Sagan om hans rikedom och om hans
sköna död har levat längre på folkets
läppar än en kort minut.
Anteckn ing a r
Av Pär Lag er kvi s t
er
éj
TIDER av förvirring och
depression är det
angelägnare att söka påpeka den
reda, förnuftighet och
klarhet, som dock finns kvar, än att påvisa
förvirringen. Det onda är mänskan av
naturen trots allt bättre utrustad till att
kunna se. — Inte alla som kommer ut ur
sitt hus om dagen lägger märke till att
solen lyser. Men var och en som kommer
ut om natten märker att det är mörkt.
Det som gör de vanliga människorna
skickade till att leva blir hos deras
andliga ledare till strålande tankar om vad
livets mening är. Inte underligt att
massorna följer dem. Inte heller
underligt att de ibland inte gitter följa, men
menar sig kunna finna väg på egen hand.
De som förstår för litet av livet
är värdefullare än de som förstår för
mycket.
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
