Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Thakur Raos rikedom. Av Axel Ideström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ante c kii inga r
När en vanlig mänska är genial blir
hon huvudet högre än de andra genierna.
För att ha en hög tanke om sig själv
behöver man underligt nog inte ha någon
hög tanke om de övriga människorna.
Men för att verkligen utföra något i
världen måste man tro också på de andra.
Att leva är att behärska och ordna
de tillfälligheter varav livet består. De
som misslyckas skyller på att de alltid
avskytt ordning och reda, och det är
ingen anledning att ej tro dem. Eller
de säger att livet i sig självt är planlöst;
det har de också alldeles rätt i.
Ingen älskar människorna. Därtill är
de både för många och för mångahanda
slags. Men den som blott har en enda
av dem verkligen kär, han går var
morgon god och troende ut ibland dem.
Att leva betyder alltid att gå
förlustig ett eller annat, som man, så länge
man nöjde sig med blotta förståendet,
gott kunde omfatta också.
Man behöver inte ha några höga
tankar om detta livets värde för att få
vara delaktig av det. Också den som
betraktar det som något fullkomligt
värdelöst får vakna om morgonen och se
efter om det möjligen kan få något värde
under dagens lopp. Så tålmodigt är livet,
så länge det varar. Till gengäld varar
det inte rätt länge.
Alla är vi dömda till döden. Men
hur litet bekymrar det dem som är
utkorade till att först leva!
Vad är livet för ett underligt ting.
An kan man hålla det i handen som en
liten brokig sten som man funnit vid
havsstranden. Än är det havet självt,
och inte ens alla människors händer kan
rymma det.
I dag har jag stängt min dörr ut
mot oändligheten. Jag skall inte stå där
längre, betagen inför djupen, inför
avgrunderna, som jag gjort så många
gånger förr. Jag skall inte gripas av
detta mer.
Mitt hus är ett vanligt hus mot gatan,
men på baksidan är bara en kal mur
emot de hisnande djupen där. I muren
fanns en trång dörr. I dag har jag spikat
igen den. Jag skall inte öppna den mer.
Inte ens när jag är död skall jag gå
bort genom den, men bäras ut ibland
människorna och begravas i jorden.
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
