Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En nutida nyplatoniker. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En mt-tida nyp latoniker
ledas ur värden. Normer bli värdena
endast i relation till en vilja, som fattar som
sin uppgift att ställa sitt liv och sitt
handlande i värdenas tjänst. I och för sig äro
värdena inga ideal, intet blott uppgivet
utan krafter och uttryck för ett absolut
»vara». Så vitt jag kan se, fattar Inge
således det eviga substantiellt. Ja, han
identifierar det utan vidare med de högre
religionernas Gud. Härvid går han
tvivelsutan en smula brådstörtat tillväga.
Det skall ingalunda bestridas, att
metafysikens och religionens intentioner äro
riktade mot samma realitet. Men de betrakta
denna realitet ur fullständigt skilda
synpunkter, som måhända kunna komplettera
varandra men under inga förhållanden få
identifieras. Gör man sig skyldig till en
dylik identifiering, vilket Inge ej torde kunna
frikallas från, bli både religion och
metafysik lidande. I Inges åskådning blir det,
förefaller det, framför allt religionen som
framträder i stympat och ofullgånget skick.
Inge känner betecknande nog intet
absolut religiöst värde. Det heliga, som man
plägar beteckna som det religiösa
urvär-det, förekommer ej bland de absoluta
värden, Inge räknar med. De absoluta
värden, Inge erkänner, äro de tre ärevördiga
metafysiska värdena: visheten, godheten och
skönheten. I dessa ser han
urmanifestatio-ner av det absoluta eller, såsom han ock
anser sig kunna säga, Gud. Måhända
menar han, att det heliga är den bakom dessa
tre urmanifestationer liggande gemensamma
grunden. Men denna kan knappast från
Inges ståndpunkt bestämmas som det
heliga utan som det eviga eller det i
metafysisk mening absoluta.
Det heliga och det eviga äro nämligen
ingalunda identiska begrepp och kunna
knappast härledas ur varandra.
Det heliga är en förtärande eld, ett
mysterium tremendum et fascinosum, för att
tala med R. Otto. Visheten och skönheten
däremot ha, även om de avteckna sig mot
en mysteriös bakgrund, knappast någon
my-steriös karaktär. De äro klara, ljusa och
harmoniska, så att säga kosmiska gestalter.
Tvivelsutan äro även de gudomliga men i
en annan mening än det heliga.
Förhållandet mellan det heliga och
godheten är delvis ett annat. Identiska
äro ej heller dessa, och ingen av dem kan
härledas ur den andra. Men åtminstone
W.K-lnye,
på alla högre stadier äro de korrelativa.
De förutsätta varandra ömsesidigt.
Belysande för Inges starkt
neoplato-niskt färgade ståndpunkt förefaller hans
understrykande av att visheten och skönheten
klarare och renare uppenbara Guds väsen
än den moraliska godheten. Den senare
hör nämligen hemma i en dualistisk och
antropocentrisk sfär. Den skulle förlora sitt
raison d’étre, om den inte beständigt stode
i fäktarställning mot det moraliskt onda.
Det kan knappast råda något tvivel om
att icke Inge har rätt mot alla former av
moralism. Moralismen, sådan vi möta den
i t. ex. stoicism, judendom, puritanism och
kantianism, är tvivelsutan utpräglat
antropo-och ej teocentrisk och måste bekänna, att
det onda är odödligt liksom det goda.
Men ingår denna dualism verkligen i
det godas väsen? Kristendomen finner,
som bekant, det godas väsen i kärleken.
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
