Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En nutida nyplatoniker. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Glis tav s 0 7i
Är nu verkligen kärleken till sitt väsen
dualistisk och hör den hemma blott i
ofullkomlighetens värld? Greker och
österlän-dingar liksom ock vissa kristna mystiker
ha tvivelsutan menat detta. Behövs det då
verkligen ingen kärlek i en fullkomlig värld,
och är kärleken således blott ett medel?
Inge tycks mena detta. Att Inge stänger
in kärleken inom ofullkomlighetens värld,
har, förefaller det, likväl icke sin grund i
att han fattar den som en platonsk Eros,
d. v. s. såsom det ofullkomligas och
bristfullas längtan och hejdlösa åtrå efter
fullkomlighet och fullhet, utan sammanhänger
med att han tolkar kärleken såsom blott
och bart medlidande eller altruism. Såsom
kristen säger visserligen ej Inge med
Spinoza: Gud älskar ingen. Nej, enligt Inge
älskar Gud världen, eller rättare: Gud är
gripen av medlidande med världen för dess
svaghets och ofullkomlighets skull. Strängt
taget ingår från Inges ståndpunkt kärleken
ej i Guds väsen utan är en egenskap, som
tillkommer Gud blott i hans relation till
världen.
Vore världen fullkomlig, funnes
naturligtvis ej någon plats för medlidandet eller
den s. k. altruismen. Således ej heller för
kärleken? Ja, från Inges liksom från
Spencers ståndpunkt måste kärleken tydligen i
en fullkomlig värld stå utan uppgift. Men
skulle det inte även i en sådan värld
finnas plats för medglädjen, som är en långt
ädlare och renare form av kärleken än
medlidandet? Är Inge konsekvent, måste
han väl bestrida detta. Den äkta
kristendomen däremot ser i medglädjen en
väsentlig del av saligheten.
Med Inges uppfattning av kärleken
samklingar tvivelsutan ock hans syn på
förhållandet mellan platonism och
kristendom. Någon principiell divergens upptäc-
ker han, synes det, ej här. Det förefaller,
som om Inge ej hade öga för att
kristendom och platonism i grunden äro av helt
olika struktur, utan hölle före att
kristendomen blott är en utbyggnad på eller ett
komplement till platonismen.
Huvudskillnaden finner han framför allt
i kristendomens inkarnationslära och för
antiken främmande förhållande till
lidandet och korset. Inge framhåller på tal
härom flera högst beaktansvärda, om ock
ej uttömmande synpunkter, men han
förfelar, förefaller det, just den springande
punkten.
Inge tycks nämligen ej ha upptäckt,
att platonismens och kristendomens
gudsbegrepp väsentligen äro av en helt
olikartad struktur, utan ser i kristendomens
religiöst funderade gudsbegrepp blott ett
slags tillägg till platonismens metafysiska
gudsbegrepp. Han tycks mena, att man på
det platonska gudsbegreppet kan, utan att
detsamma undergår någon väsentlig,
djupgående förändring, inympa det kristna.
Inge står här i grunden på samma
ståndpunkt som t. ex. Clemens
Alexandri-nus och Origenes, vars teologi satt sin
omisskännliga prägel på den ortodoxa
kyrkan. Västerlandet har emellertid redan
genom Augustinus, såsom i synnerhet Troeltsch
och Scheler sökt visa, i sak om ock ej i
form gjort sig fri från det platonska
gudsbegreppet och sökt ersätta detta med ett
mera positivt kristet, som, tvivelsutan i
närmare överensstämmelse med evangelierna,
sätter Guds väsen i en överströmmande,
sig själv uppenbarande och hängivande,
personlig kärlek.
Utrymmet tillåter ej ett längre
sysslande med Inges intressanta och
tankeeggande bok. Tag själv och läs och be
grunda! Det lönar sig.
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
