Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - 1720-talets Sverige. En krönika efter dansken Bircherods resejournal. Av Stig Olason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig Olason
Bircherod är därför storligen nyfiken på
svenskarnas manér, och han bemödar sig
redligen om att komma främlingarna inpå
livet. Han spörjer präster, officerare och
vetenskapsmän, och han observerar
menige man. Av prosten i Hälsingborg får
han veta, att »de Svenske ere meere
frie i deres omgiengelse, og bruger mindre
Complimenter, end vi andre Danske, og
samme maade raade hand mig til at
imitere, naar jeg kommer til Stockholm.»
Och vidare erinrade prosten, som
tycks ha varit en öppenhjärtig själ, om
vad Saxo Grammaticus skriver, att
svenskarna »meere interesserer sig for
fremmede, end for dem, som ere av deres
egen nation».
När han skildrar general Lövenörns
ankomst till och mottagande i
Hälsingborg, ramlar han dock ur rollen som
objektiv iakttagare och fäller följande
impulsiva omdöme: »Caresser paa begge
sider, de Danske De mener deres,
Svensken er altiid falsk». Efter en tids vistelse
i Stockholm är han emellertid nog ärlig
att korrigera denna nedärvda uppfattning,
varom mera senare.
Den svenska nyfikenheten var då som
nu stor, och Bircherod klagar över den
besvärliga uppmärksamhet, som ägnas
honom, när han är ute på sina
upptäckts-vandringar : »Saaledes er det her i
Landet, Landsbyefolck de gaber paa
fremmede, som om de kom fra een anden
Verden, og hver dend, som icke er klædt
i blaadt, hand for dem er eet fremmed
dyr, dend coleur er hvermands farve,
og det siunes, som alle Svenske Herrer
vare av samme familie, deres livrée er
eet over aldt.»
Men inte blott landsborna äro
påträngande. I Linköping går han till kyrkan
för att se sig om, men nöjet förstöres
därigenom att »Skoeledisciplerne
forfulgte os gang paa gang, som om de
aldrig tilforn havde set fremmede». Be-
söket i kyrkan blir därför av kort
varaktighet, ty »vi skammede os ved at være
forfulgte og som snarest retirerede os
hiem igien».
Vad som slår honom med förvåning är
det demokratiska umgängessättet mellan
präster och bönder: »De omgaaes alle
med hin anden, uden fagon. Præsten og
Bonden æder og dricker sammen, dandser
med hin anden til Vertsskab, slages iblandt,
og siden igien bliver Venner,»
Från ett bröllop hör han berättas,
att vid middagen prästen satt mellan
bruden och brudgummen, »men», säger
han med en tjuvpojksglimt i ögat, »det
tvivler jeg paa, med mindre, at det her
er Moden, at Præsten skal sove dend
förste nat imellem Brudefolck.»
Själv är han också i tillfälle att
övervara ett bröllop och berättar därom bl. a.:
»Jeg saae Brude-folckene dandze, og at
Brudgommen blev dandzet af de u-giffte
Mandfolckes lav. Lenge löbe de om med
ham paa gulvet, siden luchte de ham
ind i en kreds, og löfftede hannem oppaa
deres hænder, og saaledes i dend stand
præsenterede hannem eet glass Viin, det
hand tömmet paa deres sundhed, sloeg
glasset paa gulvet, og dermed toeg
af-skeed med dennem: Derpaa toge
Mændene hannem i deres Compagnie, og
regalerede hannem med Viin, hvor hand
igien maatte dricke paa sine nye
Ca-meraders Velgaaende.»
Vad som ofrkså väcker den danske
sekreterarens stora förvåning är männens
ymniga skäggväxt, som i Småland
kommer honom att tro sig vara förflyttad
till apostlarnas tid, ty »skiægget gaaer
op til öynene.» En förklaring till denna
ymnighet tror han sig ha funnit i Skåne.
Varje gift man bär sitt äktenskapliga
insegel på hakan eller som Bircherod
raljerande uttrycker det: »Hver dend, som
er gifft, hand bærer sit tegn paa hagen.
Bönderne balberes icke fra tiden, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
