Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anatole France
An at o le France. 1890-talet.
skrevs, var han ännu icke fyrtio år.
Men om Sylvestre Bonnard var gammal
till åren, så var han ung till hjärtat:
han kunde älska, och det var för att
utrusta en liten dotterdotter till den
kvinna, som varit hans ungdoms stora
svärmeri, med en hederlig hemgift, som
han ville skingra sitt präktiga, för
mödosamt sparade slantar och med
kärleksfull omsorg under ett långt liv samlade
bibliotek. Hans »brott» bestod
egentligen icke i att han »enleverat» den unga
flickan från en klosterpension, där hon
slet ont, en obetänksam handling, i
synnerhet av en gammal man, för vilken
lagen skulle kunna utkräva straff, utan
däri att han under gräsliga samvetskval
plockat ut ett par tre dyrgripar bland
sina kära böcker, från vilka han icke
kände sig ha kraft att uthärda en
skilsmässa. En nordisk läsare, som i sin
barndom studerat Andersens sagor,
tycker sig känna igen denna gamla snälla
2 — Ord och Bild, 34:e årg.
och på sitt sätt sybaritiska professor,
som drömmer bort sitt liv mellan sitt
arbetsrums fyra väggar, ensam med sin
trogna hushållerska, vars välmenande
tyranni han saktmodigt undergår, och
sin svarta katt, berömd i de vittra
hävderna som »Hamilcar, prince somnolent
de la cité des livrés» —- begynnelsen av
ett prosa-poem, värdigt Baudelaire,
varmed denna katt apostroferats av sin
filosofiske herre. Men Sylvestre Bonnard
är något annat och mer än ett av dessa
lärda original, som Düsseldorfmästarna
älskade att måla med glasögon på näsan
och en bok under armen, stekande
äpplen på kaminfrisen och vattnande sina
blommor i fönstersmygen vid
solnedgången. Han är — eller vill vara —
representanten för en hel tidsanda, för
det bästa i denna tidsanda. Andra tider
ha förkroppsligat det bästa av sig själva
i den lojale medborgaren, i konstnären,
i riddaren, i prästen, i världsmannen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
