Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Anatole France. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kjell R. G. Strömberg
arbeten. »Thais» rymmer praktfulla
scener från det hellenistiska Alexandria,
och händelseförloppets ironi är bitande
tragisk, men det är Flaubert som
lämnat mönstret — om också lärjungen
fördunklat mästaren — till historien om
Sankt Antonius’ frestelse. »Den röda
liljan» är Paul Bourget, en förenklad
Paul Bourget i allt vad som rör den
erotiska psykologien; det inre dramat är,
såsom Jules Lemaitre anmärkt, icke
mer invecklat än att den aristokratiska
hjältinnan lika gärna kunnat vara en
gatflicka från de yttre boulevarderna,
hennes förste älskare en yrkesalfons och
den andre, artisten, en stor och präktig
slaktardräng. Men vilket drama, där den
erotiska passionen spelar huvudrollen,
lånar sig icke till en analys efter detta
primitiva schema? Har man icke velat
skymta mycket enkla faits divers ur den
vardagliga Pariskrönikan, sådan den
återspeglas på tidningarnas
rättegångsavdelningar, bakom de tragiska konflikter, som
uppröra själva Racines klassiska gestalter
av gudaätt f Låtom oss icke förhäva oss!
I dylika ting äro vi alla lika, alfonser
och slaktardrängar, vicomter och
bildhuggare. Kanske är det just denna
obehagliga sanning som Anatole France
velat inskärpa — i motsats mot Paul
Bourget, som har en mer salongsmässig
syn på bättre folks erotiska
mellan-havanden. I sin uppfattning av kärleken
som en blind naturkraft står han
uppenbarligen närmare en ren naturalist
som Maupassant, och romanen skall
i varje fall leva på den försåtliga
konstskicklighet, varmed han inplacerat sina
rolösa pélerins passionnés i en bestämd
parismiljö med lätt igenkännliga
förgrundsfigurer —■ författaren själv och
Paul Verlaine, bland andra — samt på
det diskreta ackompanjemang, som det
vårliga florentinska stadslandskapet —
någon annan sorts landskap intressera
icke Anatole France — består till själva
»kristallisationens» under. Termen är
lånad av Stendhal, också han en
passionerad fransk pilgrim på italiensk mark.
Ett faktum är, att det är »Röda liljan»
och icke någon av Bourgets romaner
som den unga bruden spontant slänger
ned i kappsäcken tillsammans med de
nödvändigaste toalettsakerna — i ett
färskt och tidstypiskt drama ur livet som
Paul Géraldys »Bröllopsdagar». I samme
författares utsökta lilla novell »Le
Pré-lude» har man för övrigt, trots vissa
skiljaktigheter i den moraliska
tillämpningen, en direkt avläggare —- bland
många andra på många språk. Det är
förmodligen icke en slump, att Hjalmar
Söderberg översatt både originalet och
denna följdskrift — för honom torde
Anatole France framför allt ha varit
»Röda liljans» diktare. Av den leende
visdomen i »Drottning Gåsfot», som han
också iklätt en välsittande svensk dräkt,
har han för eget bruk egentligen blott
tillägnat sig den cyniska masken — och
efter lärjungens bild har i vårt land
sedermera mästarens till stor del formats,
varav många missförstånd uppkommit.
Om man skall försöka klargöra den
verkan, som Anatole France utövat på
samtiden, är det tillräckligt att nämna
det enda ordet Voltaire. Hans ställning
i Europa "under decennierna kring
sekelskiftet var i allt väsentligt densamma
som Voltaires under de andligt upprörda
decennierna kring 1750, med den
inskränkning som tillvaron av en stor och
fri press numera måste bereda en
enskild mans inflytande. Lika litet som
Voltaire var han någon självständig
tänkare, men han excellerade i att på ett
klassiskt språk finna träffande
formuleringar av alla de nya tankar, som under
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
