Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - J. A. G. Acke. Av Yngve Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. G. Acke
Mo n u m e nt öv e r h av e t s frihet. Oljemàlningigrisaille. 1917.
Ackes lyriska läggning drog honom
understundom till en litterär symbolism,
som i förening med förkärleken för den
stiliserade linjen kommer oss att tänka
på nittiotalet. Mest representativ för
denna del av Ackes produktion är väl
den stora duken Skogstemplet i Thielska
galleriet. Den framställer ett ungt naket
par drömmande inför de mossövervuxna
ruinerna av ett fantastiskt tempel.
Jag kan inte neka till att jag i viss
mån delar min generations olustkänsla
inför konst, som antyder ett idéinnehåll
vid sidan av det måleriska. Dock vet
jag att varje tid är orättvis mot den
närmast föregående och dess idéer.
Antagligen är den reaktionen nödvändig
som språngbräda för skapandet av ny
stil och nya värden. Redan snegla vi
välvilligt på sjuttio- och åttiotalet och
finna måleriska och formella värden hos
Makartsbuketter och emmastolar, medan
nittiotalets puffärmar och organiska slingor
ännu äro oss en styggelse. Jag är icke
alldeles säker på, att inte den tid varder
kommande, då vi skola se välvilligare
på 1’art nouveau och litterär symbolism
än på terrasitfasader och vackrare
vardagsvara. Utan att underskatta värdet
av det fördjupade studiet av en
färg-och formvärld, bestående av ett äpple
och en hopkramad serviett eller av
kubismens avvägningar av räta linjer och
kurvor, cylindrar och koner, varma och
kalla motsättningar, kan man tycka att
reaktionen mot »innehållet» i konsten
gått till en viss ensidighet och överdrift.
Konstruktionen, skelettet, börjar åter
klädas i kött och mängas med mera
allmänmänskliga värden. Konstnären är
också en människa med tankar och
känslor; varför skulle det vara just honom
förmenat att uttrycka dem med de
medel, som äro hans?
Jag vill här inte inlåta mig på den
svåra uppgiften att söka fixera vad
»innehåll» som lämpligen låter uttrycka sig
i konsten. Jag har endast velat påpeka
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
