Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ant o n Ka rigre n
han saktar sin febrila fart och pauserar
i sin egen hembygd, den polska byn.
En orolig ande! — Reymonts
levnadslopp uppvisar samma bild. Son av
en fattig byorganist får han sin bildning
i byskolan och vaktar dessemellan sin
faders gäss på byns allmänning. Han
rymmer från hemmet, sluter sig till ett
kringflackande teaterband, släppes fram
i tredjeklassroller, gör förstklassiga
fiaskon och håller på att svälta ihjäl. Han
överger konsten och återvänder till byn.
Man skaffar honom plats vid järnvägen;
uttråkad av det enformiga arbetet,
försöker han sig åter som aktör — med
samma resultat som förut. Järnvägen tar
honom till nåde men ger honom ännu
sämre plats och han ger ännu snabbare
tappt; nu blir han klosternovis men
köres snart på porten. Äter en gästroll
som järnvägstjänsteman, varunder endast
en slump räddar honom från att anstifta
en större järnvägsolycka; sedan spårar
han själv definitivt ur det rangerade
samhällets räls: han beger sig till Warschau
och därifrån till Paris för att leva som
bohem och författare.
Han är, då han börjar skriva, halvt
analfabet; det är lika klent beställt med
hans förråd av ordnade kunskaper som
med hans förmåga av ordnad
verksamhet. Tänkt har han föga, tidens frågor
och idéer äro för honom terra incognita,
fosterlandets sak, som eljest sysselsätter
alla unga polska sinnen, intresserar
honom endast till husbehov. Men den
unga odågan har haft ögon och öron
på skaft, där han i galopp rusat fram
genom livet; han är så laddad av
intryck från de olika miljöer han gästat,
att dessa intryck nästan vilja spränga
honom. Det är dem han nu framlägger:
enkelt, rättframt, utan alla choser
berättar han vad han själv sett och hört.
Något märkvärdigt är det inte, men så
skarpt har han iakttagit, att han kan
återge allt — en fysionomi, en gest, ett
yttrande, ett tonfall — med levande
åskådlighet, med en illusorisk realistisk
trohet.
I huvudsak densamme som i sina
första verk är Reymont även i
fortsättningen. Han är en käck och glad
seglare på livets ocean: han följer med
hänfört öga vågornas lek, han lyssnar girigt
till deras brus, iakttar med extas deras
färgspel, med ständigt hungrig
nyfikenhet på livet i dess oändliga rikedom
studerar han världen omkring sig. Och
vad som därvid fastnar på hans näthinna,
återger han skarpt och pregnant, med
saftig kolorit och mustig naturalism.
Han gör det samtidigt med full
objektivitet: vad han själv tänker och
känner därvid, därom får man inte en aning.
Han ger ingenting av sig själv. Det är
omöjligt att säga, om han ser med
optimistens eller pessimistens blick på livet
omkring sig. Hans intryck hinna på vägen
mellan ögat och handen icke lagras i
hjärnan eller ens passera hjärtat.
I tur och ordning väljer han ut olika
samhällsmiljöer och låter sin
observations strålkastare spela däröver. Och
när ett område så blivit avverkat, ilar
han till ett annat, helst så olikt det förra
som möjligt — huvudsaken är för honom
blott att det är rikt på rörelse och
färger. Han fångar dess karakteristiska
drag i en handvändning: det är en styrka
såtillvida som det aldrig blir något
torrt och exakt inregistreringsarbete.
Men det är också en svaghet: han når
sällan längre än till utanverken. Han ser
skarpt och snabbt vad för ögonen är,
men tränger föga på djupet. Han är i
regeln en mycket medelmåttig psykolog.
De enskilda myrorna i myrstacken
hinner han knappast få öga på; vad han
ger är en tämligen ytlig totalbild av
det myllrande liv som myrstacken
erbjuder vid första ögonkastet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
