Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wladyslaw Reymont. Av Anton Karlgren - Två dikter. Av Pär Lagerkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wladislaiv R ey mon t
nare historia och slutar med att
utfärda lösen: Frihet! Odelbarhet!
Oavhängighet !
Få läsare torde väl för övrigt nå fram
till denna originella sluteffekt. Romanen
är nämligen i högsta grad mödosam
och mattande att plöja igenom: man
fullständigt drunknar i allt det oordnade
historiska stoff, som författaren här
hopat utan tanke på komposition eller
disposition, man nästan kvävs av allt
det torra historiska damm, som virvlar
en till mötes i denna uttänjda krönika,
i vilken författaren ej förmått inblåsa någon
levande ande.
Vad Reymont gav före Bönderna lät,
om det också i många avseenden var
intressant, knappast ana den store
mästaren. Vad han givit efter Bönderna är
närmast en stor desillusion: det är som
om han med detta jättearbete uttömt
sig själv. I världslitteraturen har han fått
sin plats uteslutande som Böndernas
författare. Men det räcker till: den plats detta
verk givit honom, ären av nutidens främsta.
T VA DIKTER
A v P Ä R LAGERKVIST
O låt mig slippa än en gång
förnedras utav sorgen,
förnedras av mitt eget liv,
mig andras, mig de andras giv.
Ej bara öde sorgen.
O låt mig slippa vara jag,
giv mig en enda, enda dag,
då detta hjärta inte slår
härinne, där mitt mörker rår.
Lägg blommor i min tomma hand,
lägg rosor från ett annat land
som jag ej känt, som ej var mitt,
giv mig som lån vad ej är mitt,
att jag får strö det över dem
som jag har älskat, alla dem,
och rik och lycklig tro att jag
har levat mitt bland er en dag.
Glömma, glömma, bara glömma
allt som var ditt liv.
Intet, intet får du minnas,
ingenting hos dig får finnas
utav det som varit du.
Varthän går du? Varthän nu?
Emot något nytt att glömma,
att förneka och fördöma,
emot det som skall bli du?
Varthän går du? Varthän nu?
7 — Ord och Bild, S4’e
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
