Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Enleveringen. Av Paul Ernst. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Ernst
mar sov den förtjusande flickan en djup
sömn, hennes ansikte bar ett uttryck av
outsäglig lycka. Han vågade icke andas.
Hennes drag skälvde i uppvaknandet,
ögonen öppnade sig, och ännu halvt i
drömmen slöto sig hennes armar fastare
kring honom.
Ännu var allt tyst i huset. Men efter
en stund hördes släpande steg över
stenflisor, rop och väckningar, det slogs i
dörrar, från hönsgården hördes kackel
och tuppen gol, så blev det allt flera
ljud.
Hon sade: »Detta är en vacker
historia. Här ha vi suttit och ätit en
duktig måltid. Hur ska vi kunna betala
den?» Florio svarade: »Jag har tjugo
rea-ler och litet koppar, det räcker ju gott.»
»Och sedan?» frågade hon skrattande.
»Hur tänker du egentligen försörja en
hustru?» Kaliblodigt svarade han: »Dina
föräldrar ha ju intet annat barn än dig.
Vad skola de göra?» Hon skrattade: »Ja,
vad skola de göra? Jag tror att min mor
redan många gånger har sagt till sig
själv att det är omöjligt att ta sig till
någonting med den åsnan Calisto. Min
mor gör nog inga svårigheter. Och min
far, han vill till slut som min mor vill.»
Hon omfamnade honom. »Och jag vill
som du vill.» — »Nå, då är ju allt gott
och väl», sade Florio. »Men nu skola
vi äta frukost.»
I Madrid hade under tiden det
inträffat, som under rådande
omständigheter kunde inträffa. Calisto hade
förgäves väntat vid Lucrezias dörr, hade
sedan sett sig om efter vagnen utan att
finna den, hade åter väntat vid dörren
och slutligen sagt sig, att det hela hade
varit ett infall av en något överspänd
ung flicka, och nu vore det utmärkt att
ingenting hade blivit av; så hade han
gått hem för att sova. Lucrezias
föräldrar hade på morgonen undrat över
att deras dotter icke kom ut ur sitt rum,
tjänaren hade berättat att nyckeln satt
i porten, modern hade sett efter i
rummet och funnit det tomt och sängen
orörd. Man hade genast skickat efter
Calisto, han hade omedelbart infunnit
sig, berättat alltsammans och även talat
om värdshuset i Vallescas. Modern hade
sagt honom att han vore så dum att
han förtjänade prygel. Fadern hade
genast låtit spänna för, och medan den
förolämpade brudgummen avlägsnade sig
hade föräldrarna farit till Vallescas.
De funno det unga paret i deras rum.
Florio hade betalat och givit rikliga
drickspengar, han räknade nu över de
få kopparslantar han hade kvar, och
Lu-crezia satt och sydde fast en kant på sin
klädning, som Florio trampat ned.
Lucrezia ilade mot sin mor,
omfamnade och kysste henne, skrattade och
grät, smekte hennes kinder och sade:
»Jag är så lycklig, moder!» Den gamle
mannen stirrade förundrad på Florio, som
bekämpade en lätt förlägenhet, trädde
fram mot honom, fattade hans hand och
sade: »I adlig börd är jag eder jämlike.
Vill ni giva mig er dotter till hustru?»
Ja, vad skulle de båda gamla göra?
Modren sade rörd: »Barnet är så
lyckligt», och Lucrezia hängde sig nu också
om faderns hals. Fadern lösgjorde sig
förtrytsamt och knotade: »Ingenting går
nu att ändra. Nå, gärna för mig.» Då
slöt honom Florio i sina armar och kysste
honom på den stadiga kinden; den gamle
försökte ännu vara förargad, men så
besegrades han av de båda ungdomarnas
skratt och moderns rörelse, och han sade:
»Nåja, vem vet vad det varit bra för.
Den andre har egentligen aldrig behagat
mig.»
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
