Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
rent av gjort honom till medelpunkt för
intresset. Man skulle då i varje fall fått
bättre besked om huruledes och varför fru
Ingeborg Balzars svärson, när han tränger
sig in i familjen och firman, påverkar
omgivningen. Nu blir man verkligen en smula
enerverad av det oklara i hans
uppenbarelse.
Fullt klar blir man förstås inte heller
över var man har författaren själv. Han
resonerar i denna roman -— lika rik på
kåserier och psykoanalyser som fattig på
händelser — om allt möjligt, politik och
affärer, bönder och stadsbor, skådespelerskor
och luffare m. m., och han gör det skarpt
och erfaret. Men man vet inte hur
uppriktigt allt är menat. Det finns hos Hjalmar
Bergman mycket som konstituerar en
verkligt stor författare — framför allt den
kvicka och djärva fabuleringen —, men
han synes för starkt fäst vid det animala i
det mänskliga; det är som om han, för att
anföra Hans Larssons ord om en av
personerna i hans nya berättelsesamling, »inte
hade den mänskliga blicken, den rätta
människovärmen».
Karakteristiken gäller mor Elna i Per
Ståstdräng1 och de andra, hon som tänkte
mer på att hjälpa fattiga och olyckliga än
att hålla sin gård i stånd och vars barn
ställdes på bar backe. Författaren hör henne
skildras av tvenne av socknens folk som
känt henne, den ena säger ett och den
andre ett annat, och han lägger
tillsammans och drar ifrån tills ett bestämt ansikte
börjar träda fram. »Inte av mor Elna
sådan hon såg ut i verkligheten naturligtvis.
Det kan jag ju aldrig få veta. Och man
talar ju icke om sådant heller. Det skulle
inte kunna hända oss att vi i en sådan
stund sporde efter hurudant hår hon hade
eller om hon var lång eller liten. Det är
endast själstonen inan möjligen kan lyssna
sig till, sådan man hör den klinga i ett
eller annat ord, själva människan och taget
liksom i hennes handlingar och rörelser »
Han kommer till slut till det resultatet att
han inte dömt riktigt då han frånskrev
henne den mänskliga blicken och värmen.
Hon lät visserligen sin gård förfalla, något
som är svårt att rimma med en rätt
kristendom, med samvetsfrid och from sam-
1 Skånska för Störstdräng.
ling, säger författaren, men det berodde
på att hon såg för litet till det jordiska,
hon var för god för denna världen.
Människor kunna vara konstiga på det viset
att de sakna hjärta, men det finns också
en galenskap som yppar sig i att de sakna
sinne för sig själva och äro lika glada även
sen de gå i trasor. Och med mor Elna
förhöll det väl sig pä det senare sättet.
Man finner i denna skildring såväl
metoden som kärnan inte endast i Per
Ståst-dräng utan i Hans Larssons författarskap
som helhet taget. Ty det existerar ingen
skarp gräns mellan den folklige berättaren
från hemmabyarna och den filosofiske
essayisten. Studier och meditationer heter en av
hans vackraste böcker, och den titeln kunde
passa till allt vad han skrivit. Han har
gjort meditationen till konst, till sin konst.
Låt oss betrakta metoden ett ögonblick.
Han går inte brådstörtat till väga. »Gäller
det att teckna en karaktär t. ex., så måste
man ofta gå slingervägar», heter det på
tal om konstnärlig komposition i Poesiens
logik. Man bör inte hopa teckningen på
ett ställe utan passa på vid olika tillfällen
för att fa den rätta belysningen, man måste
veta att förbereda ett drag som man vill
ha fram, tangera det, men vika undan igen
— och återkomma i ett gynnsamt
ögonblick. På så sätt kan man nå ett
innerligare sammanhang än en till utseendet mer
logisk komposition har. Den regelstränge
logikern finner en dylik skildring oredig,
säger författaren till denna poetik, och det
är en beskyllning som berättaren Hans
Larsson också blivit utsatt för. Troligen
ligger det för många något enerverande i
denna omständlighet, detta saktmodiga
vägande av pro och contra. Metoden är icke
allmängiltig, vilket Hans Larsson icke heller
påstår; särskilt i konsten gäller det att ett
snabbt och suveränt grepp ofta är det
lyckligaste, att den som i ett nu ställer
personen fix och färdig på scenen är mästaren
framför andra. Men det är det
tillvägagångssätt som passar Hans Larsson och
som därför hos honom blir till största
förtjänst. Man har en trygg känsla av att
han på alla sina »slingervägar» har en
säker utgångspunkt och att han aldrig
förirrar sig. Det som håller honom tillbaka,
där andra bara marschera på, det som
ställer honom på sin vakt mot hastiga drag,
mot överdrifter av vad slag som helst, är
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
