Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
föredrog. Han har tecknat den mjukare,
mera konventionella typen också. Julia i
Två ungherrar från Verona är, trots det
sätt på vilket hon behandlar sin fader,
en sådan typ. Hon tillhör ett litet, ett
mycket litet antal kvinnor hos
Shakespeare som kunna kallas sentimentala.
Och hur går det henne? Så som man
kan vänta i Shakespeares värld. Julia,
den känslofulla, osjälvständiga Julia, som
motsvarar alla hävdvunna föreställningar
om en ung förälskad kvinna, blir
övergiven av sin älskade; medan Silvia, som
går sin egen väg, som är fullständigt
oberoende och klarvaken och som vägrar
att låta sig besväras av männens enfald,
icke lider av brist på tillbedjare utan av
allt för stort överflöd på dem, och den
ihärdigaste av dem alla är just den herre
som har övergivit Julia.
Det finns andra som likna Julia, bland
vilka Mariana i Lika för lika är det mest
i ögonen fallande exemplet, och de få
alla samma öde. Hur konventionellt
kvinnligt och mjukt de än söka sitt stöd hos
mannen, så kunna de dock icke behålla
dem de älska eller skapa sin lycka.
Vilken slutsats skola vi draga? Kunna
vi draga någon slutsats alis? Jag tror
det, och jag tror det är denna: för att
lyckas i livet och i kärleken, i världen
sådan Shakespeare såg den, behöver en
kvinna snarfyndighet, gott huvud och
humör, lika väl som hjärta. I de fall jag
här har nämnt har det icke hänt några
obotliga olyckor, eftersom de alla äro
tagna ur komedierna. På ett eller annat
bekymmerslöst sätt lappar ändå komediens
ande ihop någon sorts lycka åt dem till
sist. Men se ett ögonblick på
Shakespeares tragedier, där denna vänliga ande
inte ger någon hjälp. Lägg märke till hur
det där går den konventionella hjältinnan.
Ophelia är i många hänseenden en sådan
hjältinna, detsamma är också, i några
hänseenden fast ej i alla, Othellos olyckliga
unga hustru. Vi beklaga alla Ophelia, och
hon förtjänar vårt medlidande, men vad
mera förtjänar hon? Hon är en av de tragiskt
förolyckade i Shakespeares värld, en värld
där framgång i livet icke skänks åt dem
som blott äro oskuldsfulla och älskande.
Jag glömmer icke den andel som ödet
har i Ophelias och Desdemonas olyckor,
men det är tydligt nog varför Shakespeare
tecknade dem som han gjorde. De äro
offer för oförmågan att finna uttryck för
sig själva. De ha levat, som sentimentala
kvinnor göra, i en värld av stumma
tankar och känslor. De ha aldrig bollat
med kvicka infall och haft glada
skärmytslingar med män liksom de frimodigare
och lyckligare kvinnorna i komedierna.
Att kalla dem mindre världsliga än
Rosalind och Portia är knappast att säga
sanningen. De hava blivit räddade undan
världen. De ha aldrig behövt försvara sig
på skämt, och de kunna icke försvara sig
när det blir allvar. De kunna ej ens
förstå — och detta är det mest gripande
av allt —• att det är allvar.
Mycket har skrivits, både inom och
utom England, om den gudomliga
renheten, ödmjukheten och oskulden hos
dessa tragiska hjältinnor, och deras öde
är utan tvivel hjärtskärande. Men de
äro icke renare, icke oskyldigare eller i
någon verklig betydelse mera ödmjuka än
de kvicka, älskande, skrattande, trogna,
lyckliga kvinnorna i komedierna. De äro
tragiska, men icke på grund av någon
deras inneboende egenskap som är för
god för denna världen. En sådan
egenskap finns icke. De äro tragiska genom
en ofullkomlighet, därför att de sakna
vad en Rosalind och hennes likar äga,
klara huvuden och rappa tungor likaväl
som älskande hjärtan, gåvan att vara
lyckliga och göra andra lyckliga. De
kunna allting utom förstå. I det verkliga
livet, inbillar jag mig, voro de den sorts
kvinnor som Shakespeare minst tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
