Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
George Gordon
sammans med endast män? Det finns ett
uttalande härom i ett av Keats’ brev.
Han hade skarpt känt denna skillnad
mellan kvinnligt och manligt sällskap
och undrat däröver. Han skriver:
Är det icke egendomligt? När jag är bland
män har jag inga onda tankar, ingen illvilja,
ingen galla. Jag känner mig fri att tala eller
vara tyst. Jag kan lyssna, och av varenda en
kan jag lära något. Jag har händerna i fickorna.
Jag är fri från alla misstankar och jag känner
mig hemmastadd.
Varje man som läser detta förstår vad
Keats menar. Detta är någonting inom
levnadskonsten — en atmosfär av
otvungenhet, jämlikhet och bekväm
godmodighet — som kvinnorna med alla sina
gåvor kanske ännu icke nått fram till.
Denna humoristiska manliga
klubbrums-atmosfär har Shakespeare för alla tider
givit gestalt åt i de odödliga
Falstaff-scenerna. Det är den stora hemligheten
med komedien i Henrik IV att den är helt
och hållet maskulin och utan kontakt
med några kvinnor. De enda kvinnorna
i dessa scener äro Dorta Slitlakan och
Madam Rapp, och man ser med
detsamma vilken ceremonilöshet detta
medför. Man känner att då Shakespeares
damer ha dragit sig tillbaka, då de helt
och hållet ha lämnat grannskapet, äro
Shakespeares män så mycket, jag vill
inte säga lyckligare, därför att det skulle
vara oridderligt, utan så mycket mera
sig själva. De slå sig lösa och göra det
bekvämt åt sig. Det blir något av manlig
negligé över dem. De avstå från
kvickheter och övergå till humor.
Jag frestas att säga, som så många
män, att humor, detta slags humor icke
är en kvinnlig egenskap; men jag
påpekar att jag icke har fallit för frestelsen.
I varje fall blomstrar humorn sällan där
män och kvinnor äro tillsammans, annat
än där vänskap, släktskap eller ålder
skänka särskilda fri- och rättigheter. Ett
muntert smädande av varandra är
Falstaffs och hans vänners förnämsta nöje;
och jag stöder mig på behörig auktoritet
då jag säger att detta är helt och hållet
främmande för kvinnorna. Jag säger saker
till mina vänner, och mina vänner säga
saker till mig, vilka det försäkrats mig
skulle göra slut på ali vänskap två
kvinnor emellan. Jag tror aldrig någonsin en
fet dam funnits till som skulle tagit saken
som Falstaff. Hans vänner uttömma det
engelska språket för att finna uttryck
för hans form och innehåll, och ju mera
de anstränga sig, dess mer håller han
av dem. Jag erinrar om hans tjänare
Bardolph. Bardolph hade också ett kroppsligt
lyte, som han aldrig tillåtes glömma bort.
Han var olycklig nog att äga en röd
näsa, och det var en av de förnämsta
småfröjderna i Falstaffs liv att finna
passande jämförelser för detta strålande
an-siktsparti — från lysmasken i mörkret
till skeppslanternan i aktern. Man hade
kunnat tro att Falstaffs död skulle bli
en lättnad för Bardolph, som på detta
sätt konsekvent förolämpades av sin
husbonde. Tvärtom, ingen är mera djupt
bedrövad. Då han får underrättelsen,
utropar han:
Ack, om jag vore hos honom, varhelst han
må vara, i himmelen eller i helvetet!
Detta är storartat, och jag är böjd att
tro att det är maskulint också.
Må därför damerna, när de skriva
dessa böcker som vi värita av dem,
undvika Falstaffs sällskap och lämna honom
åt oss. Jag tror inte det blir påkostande
för dem; ty jag har ännu aldrig träffat
en kvinna, åtminstone inte i England,
som verkligen satt så mycket värde på
Falstaff eller uppskattat hans humor.
För de flesta kvinnor skall han alltid,
fruktar jag, förbli en grovkornig och
korpulent gammal man, för vilken
männen på grund av någon maskulint vul-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
