Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
man som blott en kammarlärd», utropar
Lehmann; »ännu mera omöjligt att
avfärda honom som en halvheternas man».
För honom stod världen öppen,
fortsätter essayisten, han vandrade dess vägar,
kände dess länder, gästade dess städer;
han har granskat handskrifter och
rannsakat bibliotek, men också pejlat
människors tankar och karaktärer. Han
sympatiserade med reformatorerna, men lyfte
icke sin hand till brytning med det
bestående, som dessa vågade. Han
umgicks med både lekmän och andliga och
har givit råd åt både de styrande och
de handlande. Han var den »på en gång
stridbare och försiktige mannen med den
starka hjärnan, det stilla väsendet och
den skarpa tungan».
Det är, som naturligt är, lättare att
karakterisera Edv. Lehmann med ett
danskt ord än med ett svenskt. Han är
aandrig, i ordets etymologiska mening,
men också med den bibetydelse av en
viss spetsighet som det har fått i bruket.
En sådan man kan komma att utöva
mindre direkt inflytande än många av
dagslitteraturens braskande och briljanta
divor, men den som vill lyssna till hans
ord, gör det sällan förgäves. Han har
något att säga. Lehmann berättar på ett
ställe, att han en gång som professor vid
Berlins universitet fick en anmodan från
sekretariatet i Herrenhaus att för herrar
förstakammarledamöter hålla en serie
föredrag om världsreligionerna — man
skulle ju taga sig något nyttigt för,
medan partiledarna inne i kammaren
höllo tal i frågor, som i realiteten redan
voro avgjorda. Historien hedrar icke
minst sekretariatet i Herrenhaus.
Lehmann var inte känd för att i muntliga
föredrag hålla sig alltför strikt till ämnet,
och det är att hoppas att hans ord fingo
någon gynnsam inverkan på tysk politik.
Han kan binda samman det förgångna
med det närvarande, det religiösa
värdet med handlingen i livet; han kan
berätta om Gotama och Konfutse så att
de angå oss intimt. Hans budskap är
inte så entydigt som de flestas, och
skarorna larma inte sitt pro och contra
omkring honom. Han står en smula vid
sidan; med ett notesblock i ena handen
och en gammal bok i den andra. De
som lyssna till hans ord, få inte alltid
veta på pricken vad de skola tro och
tänka, men de kunna lära sig något,
förvärva idéer och till på köpet ha
en angenäm stund. Det är erasmisk
konst.
Edv. Lehmann har någon gång i en
personlig uppteckning karakteriserat sig
själv med tre ord: iraniker, ireniker,
ironiker. Det är tillåtet att lägga mera in
i orden än vad den spirituelle
aforisti-kern kanske har menat. Det första, som
åsyftar hans studier i persisk religion,
för tankarna till hans lärdom; det andra,
fredsstiftarens, till hans humanitet; det
tredje till hans frihet.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
