Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett Marockominne. Ur dagboksanteckningar under resa i Algeriet och Marocko. Av L. Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. Sparre
hövdingen, jag mitt i skocken, våra
båda livvakter sist. De oberidna
marockanerna höllo jämn takt med hästarna,
och man kunde då och då se dem
hoppande som getter på stenarna i
skogen mellan stammarna. Vi nådde
slutligen utan äventyr en milsvid
högslätt, kantad av branta nakna klippor.
Långt borta vid horisonten, där den
omgivande bergskedjan öppnade sig, såg
man blånande bergstrakter. Kaptenen
pekade med ridkäppen på de ungefär
två mil avlägsna bergen och sade, att
det ej skulle vara rådligt att rida
ditover. Detta föranledde mig att fråga, huru
han kunde riskera att utan eskort giva sig
ut på denna färd, så gott som fullständigt
överlämnande sig åt sin nyligen
underkuvade fiendes ädelmod och beskydd.
— »Skulle denne man underkastat sig
utan motstånd, hade jag aldrig riskerat
det. Nu har han blivit slagen i öppen
strid och erkänt detta. Jag kan nu
fullkomligt lita på honom.»
Ett onekligen vackert erkännande åt
dessa vilda krigares ridderlighet och
manliga egenskaper.
Den stora slätten var jämn som ett
golv. Kaptenens dröm var att här
anlägga en kapplöpningsbana med bergen
till tribuner. Den lagom hårda
gräsbevuxna marken var inbjudande, och vi
kunde ej motstå lusten att rida en liten
fantasia framåt slätten. Då vi i sträckt
galopp närmade oss »tribunerna», sågo
vi några fladdrande skepnader rädda sig
uppåt sluttningen och försvinna i mörka
hål. Skepnaderna voro kvinnor, som varit
nere vid en å och tvättat kläder och som
nu räddade sig undan den vilda
ryttarskaran! An var så tillvida ovanlig, att
den rann i riktning mot berget och
försvann virvlande och brusande genom ett
mörkt svalg i klippans inre.
Återfärden skedde under lika fredliga
förhållanden som förut, och snart voro
vi alla välbehållna åter i Sidi Medjbeur,
där diffan väntade. Under en järnek äro
tvenne stora underbart vackra randiga
mattor utbredda på gräset, och i en
vackrare matsal har jag aldrig avätit en
festmåltid. Vi inbjudas att intaga våra
platser i mattornas mitt, där en del kärl
voro framställda. Byns manliga invånare
hade lägrat sig i en målerisk ring vid
mattans utkanter, dels för att betrakta
främlingarnas utfodring, men mest i
avvaktan på de läckerbitar, som eventuellt
skulle av dessa lämnas. Matsedeln var
rikhaltig, rätterna av läckraste slag, fullt
värdiga de höga främlingarna, den
marockanska gästfriheten och den
underbara omgivningen. Måltiden inledes med
tjocka porösa pannkakor doppade i
ny-tjärnat smör, starkt påminnande om rysk
blini. Övergången till huvudrätten,
mé-choui’n, förmedlas av kokta höns,
likaledes simmande i smält smör. Då dessa
äro vederbörligen njutna frambäres det
helstekta fåret rykande på en fyrviken
matta, rinnande av flott och doftande
av aromatiska örter. Tallrikar, knivar
och gafflar förekommo självfallet ej.
Såväl pannkakor som höns avåtos så gott
sig göra lät med fingrarna. Méchouin
vållade oss ej heller några svårare
bekymmer. Kaptenen tog med vana och
raska grepp ut några godbitar åt sig.
Jag hade från mina färder i Algeriet
tillägnat mig en viss färdighet i att sticka
in pekfingret vid ryggraden och kvickt
riva loss en bit filet, vilken färdighet jag
nu tillgodogjorde mig, utan att alltför
svårt bränna mina fingrar. Medan
läckerbitarna funno sin väg genom våra strupar
satt en av byns män på några meters
avstånd från oss och tillagade det söta
marockanska teet. Tebladen läggas i
bottnen på en vacker tennkanna, ovanpå
dessa inköres i kannan en ofantlig
sockerbit, som nästan fyller den och sticker
upp över kanterna. På detta slås nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
