Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratii r
som skriva lätt och dåligt, det nästa dem
som skriva mödosamt och bra; men det
är få som hinna till det tredje stadiet och
kunna skriva både lätt och bra. Dit hör
emellertid Böök. Man har det intrycket
att han aldrig ett ögonblick behöver hejda
sig för att leta efter det ryktbara »rätta
ordet»; han får tag i det av sig själv utan
ansträngning, som när en taskspelare slänger
upp en kortlek solfjäderlikt i luften och
tar på florettspetsen just den önskade
spaderkung. Här är ett stycke där han åker
omkring bland syrener i Östergötland:
Vägen buktade och böljade i ett, ljusgröna ekar
och frodiga bokar klädde backsluttningarna,
överallt doftade syrenerna —- de blommade när vi voro
i Skåne, de blommade i Tjust, de följde oss med
sina nyutsprungna klasar genom bergslagen, över
Dalälven ända upp till polcirkelns grannskap, var
vi satte vår fot under sex veckor sprungo de blåa
och röda stjärnorna fram, och liksom tuppen inbillar
sig att det är han som får solen att gå upp, började
vi till slut tro att det var i fläkten av vår snabba
vagn, som syrenhäckarna brusto ut i blom och
vällukt.
Syrener får man lätt ont i huvudet av,
om man vistas bland dem för länge; men
dessa äro friska och välgörande, trots att
de hopats så yppigt. Det är mycket
artistiskt det hela: Tjust blänker som solsken
bland lilafägen, och tuppen och den snabba
vagnen bilda en lämplig prosaisk vågdal
innan den sista poetiska bilden kommer
triumferande.
Böök är för mycket konstnär för att
alltid nöja sig med den karga verkligheten, och
bokstavlighetsdyrkare och pedanter kunna
därför hos honom finna stoff till mycken
uppbygglig förargelse. Den poetiska
stegringen är för honom ett livsbehov. Träd
och solsken och kulturhistoria vilja nästan
dansa i teokritiska daktyler, och Cadillac
hotar att ta plats någonstans i refrängen
på en ballad. Sagan ligger på lur vid hans
väg. I en bild från hans eget Ladarp —
en strimma månsken bland bokens rymder
av middagsljus — tillryggalägger han
nästan i ett andedrag vägen från den exaktaste
naturbeskrivning fram till djurfabelns
fantastik :
De ljusa sommarnätterna kommo betande
rådjursflockar ända fram till våra fönster, och allt var så
stilla, att jag en lång stund såg månen, som trätt fram
mellan bokarnas svarta grenar, speglad i milt blått
skimmer från rågetens stora öga. Men under
brunsttiden skällde råbockarna som hesa hundar ute på
klövervallen, och mina pojkar lärde härma skallet
så naturtroget, att de skygga, finlemmade varelser,
som saken närmast gällde, togo miste. Från gryten
uppe i bergen bröto plundrande och maroderande
grävlingsskaror nattetid ned till hönshusen, men
lämnade, när de tvingades till återtåg, fältet betäckt
med stupade rövare.
Okunnigt och lättlurat folk i städerna,
folk som aldrig vare sig bläddrat i Brehm
eller vaktat vid något grävlingsgryt, skulle
lätt av denna skildring kunna erhålla en
skev uppfattning av dessa hönsrövares
diskreta enstöringsvanor. Ingen människa har
någonsin sett en grävlingsskara; men vad
gör det? Här ser man dem likväl nu
tydligt framför sig, vältrande fram ur
skogsdunklet i någon mytisk grävsvinfylking,
snusande i nattluften efter Ladarps
förstuckna fjäderfän, eller stadda på
retirad-marsch med glesnade leder efter en skarp
recontre med den plötsligt frambrytande
possessionaten.
Böök är en bländande impressionist,
sagoberättare och poet; men han är ingen
dyrkare av det sublima. Han har en
konsekvent skräck för det obegränsade, det
kaotiska, det halvbelysta — såväl när det
uppenbarar sig i naturen, som i historien
eller i människosjälen. Han tycker om
insjöar, men jag undrar om han egentligen
bryr sig mycket om havet. Låt oss hålla
oss till det dagsklara, det konturfasta, det
mänskliga, — saker och ting som man
kan överblicka och gå runt omkring och
göra ett epigram om; men allting som inte
är i vidaste mening humant eller
humaniserat, avvisar han. Två gånger brytes
bokens durton, inför Norrland och inför
Rökstenen ; de äro för stora och för
ohanterliga; hos dem finns myten och dunklet —
gigantiska syner ännu inte lösgjorda ur
Nifelhems froströk; inför dem ropar han
på klarhet. Han försöker trösta sig med
att det är bolschevikerna som irritera
honom i Norrland; men de äro: knappt roten
till hans disharmoni där; om det inte
funnits en enda själ i Norrland, vare sig
bol-schevikisk eller annan, skulle det tett sig
ändå tröstlösare och mer fientligt. Han
försöker vid Rökstenen intala sig, att Tegnérs
drapa är bättre än runmästaren Bjares
produktioner, och klandrar den senare för hans
kryptiska stil. Tilläventyrs har han känt
en rysning av obehag vid tanken på
runskriftens tjugo dräpta konungar, bleka på
slagfältet med avdragna rustningar, och från
dem och Reidgoternas mörke hjälte vänt
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
