Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratii r
Teckning av Albert Engström.
Ur Moskoviter.
Men inga moraliska detaljfrågor räcka
till för att förklara — och inga vänliga
skönmålningar kunna tänkas på något sätt
förminska — den europeiska kulturens
avsky för bolschevikerna. Det är en avsky,
som inte är relativ och växlande i
proportion till statistiska upplysningar om
deras större eller mindre brottslighet och
oduglighet, utan en avsky som är
metafysisk och absolut. När Marco Polo och
Ruysbroek på tolvhundratalet reste i
stor-khanernas rike, strax efter att mongolerna
nått fram ungefär till bolschevikernas
nuvarande västgräns, funno de dessa
mongoler vänliga och förekommande, khanerna
liberala och bildningsintresserade; det hela
gjorde på resenärerna ett ganska harmlöst
intryck av lätt förvildad pastoral, vilket
de sannfärdigt meddelade västerlandet.
Städer hade visserligen utplånats, kulturer
gått under, men gräset växte grönt över
dem; hela folk hade utrotats av de
fryntliga stomjölksdrickarna, men det fanns
människor nog kvar för att valla deras
hjordar, och i det väldiga riket rådde
stillhet och lugn. Västerlandet lät sig
emellertid icke rubbas i sina fördomar av dylika
meddelanden utan utbildade tvärtom en
legend, att dessa varelser från östern
ursprungligen spytts upp ur Tartarus. Likväl
hade dessa Hulagus och Batus horder åt-
minstone ett stort moraliskt pius framför
sina nuvarande motsvarigheter: de dödade
inte för principers skull, proklamerade sig
inte som världsförbättrare och folkbefriare
—■ svamlade inte om något tusenårsrike,
när de släppte förstörelsen lös. Det var
givetvis inte något nöje att trampas ned
av dem, men det skedde åtminstone med
en viss saklig ärlighet. Att däremot tänka
sig ett land hemfallet åt bolschevikerna,
innebär inte enbart att tänka sig det
hemfallet åt förödelse och elände; utan det
är att tänka sig ett sådant land dömt till
det mest förnedrande och ärelösa av alla
dödssätt, — angripet av någon vämjelig
och overklig sjukdom, spetälska eller
ftiri-asis, där både kropp ock själ fräts bort.
Man är villig att byta bort hela
bolsche-vikgalleriet mot formannen Pjotr
Ivano-vitsch Barmin, som dr Hedin träffade
på i ett härberge mellan Kjachta och
Urga:
Han hade gult gråsprängt helskägg, vitt som
alabaster av rimfrost då han först trädde in och
började plocka istapparna ur sina mustascher. Hans
hår hade icke blivit klippt på länge, hans ansikte var
fårat och väderbitet och hans händer grova och
valkiga. Han bar en kort fårskinnspäls, kring livet
tillsnörd med ett bälte, vida skinnbyxor, filtstövlar
samt en vanlig bondmössa av pälsverk. — —
Pjotr Ivanovitsch och hans män vandra år ut och
år in med telegorna. — — Hela dagarna traska
de frostbitna genom snön, manande på sina hästar
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
