Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim s t e d t
likt rörlig och på samma gång träffsäkert
karakteriserande rytmik? En vän i mitt
sällskap nämnde Berwald, och verkligen äga
nordbon och sydlänningen något
gemensamt: dessa plötsligt förbisusande tonfigurer,
instrumentens kvicka replikföring och hela
den såsom genomskinlig kammarmusik
behandlade orkestern. Denna innehar den
musikaliska ledningen med sina tematiskt
utarbetade, ej alldeles på ledmotiv
blottade, men ej sinsemellan symfoniskt
förbundna, utan scen för scen skiftande satser,
som äro på ett nytt sätt Yerdiskt
stämplade. Musikhistoriskt betraktas verket såsom
en pånyttfödelse av gammal italiensk opera
buffa, särskilt genom sitt oförlikneliga,
melodiska sångpladder, som firar triumfer i
mångstämmiga ensembler.
Titelfiguren skall ej blott vara »Muntra
fruarnas» mer plumpa, till drift inbjudande
isterbuk, utan också, såsom Boito och Verdi
uttryckligen angett, förete drag av den i
»Henrik IV» tecknade Sir John. Står han
ej ännu, frågar han själv, i mannaålderns
blomma? »Ja, gamle John, än syns du
framgång ha . . . Tjusa det täcka kön!» sjunger
den till rendez-vous inbjudne riddaren i
en liten Assdurmonolog, i vars orkester
man tycker sig höra både en bålstor
hjältes martialiskt klirrande sporrar och
en tupps flaxande med vingarna. Och med
vilken chevaleresk gratie han i sin
A-dur-arietta framkallar minnet av sin pagetid.
Dessemellan filosoferar han över ärans
chimär, över sin fetmas betydelse eller —
efter det ofrivilliga badet i Themsen ■—
över hur allting deklinerar i denna usla värld.
Allt detta, det stinna, det inbilska och
det älskvärda, fick Conny Molin
överraskande väl fram. Inte minst dyrbar var denne
Falstaff, när han i erotisk optimism log
med vita tänder och kuttrade i falsett.
Överhuvud utmärktes denna föreställning av det
rätta tempot och spelhumöret, tydligen en
frukt av den enkom tillkallade Per
Lindbergs instruktion. Nästan alla kunde
lovordas, så de Muntra fruarna Söderman,
Pålson och Järnefelt samt Karin
Rydqvist-Alfheim såsom den kärlekssuckande tärnan.
Birger Biguet, som i egenskap av den
sistnämndas moatjé hade att tolka verkets
musikaliskt sublimerade erotiska lyrik,
motsvarade här ej riktigt de på hans omtalade
tenor ställda förväntningarna, men Richter
var en välsjungande Ford, vilkens svart-
sjukemonolog har en om den tidigare Verdi
erinrande dystert patetisk läggning.
Tyvärr får man i denna bristfälliga värld
aldrig vara ogrumlat belåten. Här voro de
påvert enkla dekorationerna den svaga
punkten. Det låg nära tillhands att såsom
anledning därtill gissa på sparsamhet,
förestavad av bristande tilltro till denna operas
dragningskraft. Men den ofestliga
dekorativa karaktären skulle visst, speciellt ifråga
om gatubilderna, betyda en av regissören
önskad »stilisering». Särskilt förstämmande
var den sjaskiga interiören hos det dock
tydligen välsituerade herrskapet Ford, och
den ödsliga och underligt belysta
landskapsbild, som — så föga i
överensstämmelse med textens föreskrift om mycket
tätt lövverk och blommande buskar —
skulle föreställa Windsorparken, bidrog med
sin därtill obekvämt arrangerade terräng
direkt att försvaga intrycken av sista
aktens romantiska feerimusik.
Det kan ha sina risker att erkänna
beundran för en s. k. klassisk operett,
Läderlappen, som var majmånadens nya program.
Man kan bli misstänkt för att vara en av
dessa rörande äldre herrar, som svärma
för för längesedan hänsovna
operettprimadonnors underbart välformade ben. Eller,
ännu värre, kanske man beskylles för vad
som på tyska kallas Verehrungsmichelei,
hycklad förtjusning för ett verk därför att
dess skapare är berömd och död. Trots
att det sistnämnda är fallet med Johann
Strauss junior, kan förf. till dessa rader
endast uppriktigt försäkra att detta förnyade
åhörande åtminstone till stor del blev som
ett hälsobad, dubbelt uppfriskande för en
recensent, som efter en hel säsongs
blandade upplevelser ej kan undgå att känna
symptom på musikförgiftning.
Operett ■— är det för resten rätta
namnet för ett verk, som har så föga
gemensamt med flertalet nutida under denna
beteckning presenterade alster, dessa till och
med så kallade tragiska operetter med sin
vulgära sentimentalitet och sitt pendlande
mellan falskt operapatos och varietégyckel?
Musikaliskt lustspel borde vara en riktigare
benämning, och den är så mycket mer
berättigad som »Läderlappen» genom sin
faktur och arten av sin musikaliska esprit
närmar sig stilen i fransk opéra comique.
Libretton är ju ej något underverk av
kvickhet, men den förråder i situationskomik
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
