Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sjuttonhundratalets måleri i Venedig. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lin db lom
dan 1580-talet utgjordes av
Carraccier-nas Bologna. Vid sidan av de stora
florentinska renässansmästarnas verk, vilka
alltjämt gällde för konstens sista ord, var
det särskilt antiken som ansågs
förebildlig. Studiet efter levande modell
försummades dock ej, ehuru det blott i
begränsad utsträckning kunde göras fruktbart
för de få motiv, som akademisterna
godkände (nästan uteslutande bibliska,
legendariska och mytologiska). För dem blev
teckningen det viktigaste, färg och ljus
underordnade.
Den andra huvudströmningen var
naturalismen. Allt i tillvaron fick för dess
målsmän enahanda värde som motiv, även
om man enligt reaktionens oskrivna lag
kom att syssla framför allt med
vardaglighetens och de lägre samhällsskiktens
realiteter. Caravaggio är här det stora
namnet, som samlar inom sig allt det
bästa hos denna riktning, både dess
oskrymtade natursanning och dess
levande intresse för måleriets a och o:
ljus och färg.
Hur förhöll sig nu Venedig till dessa
båda strömningar? Känner man
Venedigs äldre konsthistoria närmare, kan
man lätteligen ana vad svaret skall
innebära. Samma problemställning har
nämligen förefunnits en gång tidigare, under
1400-talet. Då hade i det blott ett
trettiotal kilometer från Venedig avlägsna
Padua, i universitetets och humanismens
hägn, måleriet med Squarcione och
Mantegna i spetsen vandrat vägen i riktning
mot estetisk doktrin och antikvurm,
medan Venedig häremot förhöll sig
avvisande. För konstteoretiska experiment
och filosofiska spekulationer fanns här
varken tid eller lust — naturens
omedelbara påtagligheter: ljuset och luften,
människorna ocli marken, hade från
begynnelsen förmått fängsla venetianarna mer än
alla funderingar över perspektivets lagar
och det Skönas väsen. Venedig beva-
rade under 16- och 1700-talen troget
sin karaktär av livsbejakelsens centrum;
det var alltjämt samma internationella
börs för materiens skiftande intressen.
Ej under därför, att den bolognesiska
akademismen under sitt segertåg
hopplöst hejdades av lagunen. Tidigare än
någon annan målarskola i Italien hade
Venedig också öppnat sitt öga för
lantlivets oförvanskade lyrik: Jacopo
Bassa-nos djur- och landskapstolkningar dofta
av markens gröda och fänad lika
omedelbart som Pieter Breugels. Det är en
händelse vilken ser ut som en tanke,
att Caravaggio, ehuru lombard till
börden, skulle tillbringa en del av sin
utbildningstid i Venedig (på 1580-talet).
Personligen kom han visserligen att spela
mindre roll härstädes; hans mörkt
passionerade läggning passade icke ihop
med venetianarnas söndagslynne. Det
blev i stället i andra hand, genom hans
direkta och indirekta lärjungar, som
Venedig rycktes med i
sextonhundratals-naturalismens krets. När vid seklets
början den inhemska produktionen slappnade
av, förblev staden ändock målet för
vandringsmän från det övriga Italien
och från Norden. På måleriets område
liknar Venedig därför under 1600-talet
— mutatis mutandis — en stad, vars
musikliv är baserat icke på egna
prestationer, utan på gästspel av världens alla
stora kompositörer och virtuoser. Först
kommer Rubens för att här tillbringa
en längre tid, vilken visserligen på grund
av inträffande omständigheter
reducerades till ett par för honom själv ytterst
betydelsefulla månader. Den holländske
realisten Jan Lys bosätter sig däremot
definitivt härstädes (död på 1620-talet).
Ändå betydelsefullare voro inflyttningarna
från det övriga Italien: samtidigt med
Lys verkar i Venedig romaren
domenico Feti, en glänsande
målarbegåv-ning av naturalistisk läggning; samma
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
