Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sjuttonhundratalets måleri i Venedig. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lin db lom
Självporträtt. Oljemålning av G. B. Piazzetta.
I R. Accademia di Delte Arti i Venedig.
En bestickande benämning framförallt då
man tänker på färgintrycken omsatta i
svart-och-vitt (såsom i fotografi). Hans
berömda L’indovina» (spåkvinnan)
framkallar en livlig erinran om den
nyssnämndes på starkaste konstrastverkan
byggda tenebroso: spåkvinnan är klädd
i djupsvart och har slagskugga över
ansiktet, vars profil framkallar ren
silhuettverkan. Men Piazzettas kolorit är en
annan än Caravaggios; han använder
visserligen mycket svart, men däremot
intet av de eldtoner i krapprött och
vaxgult, som denne älskar.
Nationalmusei sköna nunnehuvud, som en gång
tillhört Gustav III, utgör med sin
mondäna, men äkta religiositet ett läckert
exempel på Piazzettas ljusare skala: en
serie av pärlnyanser omsvepa en stomme
av svart och dov karmin. Även om
Piazzettas konst är omisskänligt anknuten
bakåt, bär den dock väsensdrag, som
vore otänkbara under sextonhundratalet.
»L’indovina» uttrycker redan i sin
hållning en ny känsla, ett begär att graciöst
tjusa, som varslar om att vi trätt in i
den epok, vars valspråk var »plaire est
mon but». Med sin sällskapliga
förfining och sensuella livsbetoning hade
rokokon i den murknande venetianska
republiken funnit en säker domän. Piazzettas
självporträtt ger oss typen för den nya
tidens man. Han har väl kvar
huvudkastet från barocken, men ej med Ri-
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
