Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sjuttonhundratalets måleri i Venedig. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
yppersta italienska 1700-talsmålningen
i Sverige och därtill troligen den enda
i detalj utarbetade Tiepolo som finnes
i landet. Som vanligt bygger mästaren
sin effekt till stor del på kontrastverkan:
ungdomligt friska kroppar och åldrigt
skrumpna, vällustig lättja (Danae) och
sniken iver (tjänarinnan) o. s. v. Denna
pärlemorskimrande, frestande Danae hör
till de ting, som förlora på att med ord
beskrivas.
Säkert är, att Tiepolo visste vad
han gjorde, då han stannade i Venedig.
Vi räkna i själva verket hans andra
period — hans första venetianska
glansperiod — från hemkomsten 1733 till
bortresan 1750.
Kort efter det Tessin lämnat Venedig
hopas väldiga uppdrag, både fresker och
stafflitavlor, på Tiepolo. 1737 börjar han
sålunda en av sina största fresksviter,
i Villa Valmarana (däribland en del
chi-noiserier, så moderna i hela Europa vid
denna tid). Från dessa år stamma också
de berömda plafonderna i S. Maria del
Rosario eller I Gesuati (Rosenkransens
instiftande) samt i Palazzo Rezzonico.
Vemodigt nog existerar Tiepolos kanske
yppersta verk av denna art i Venedig
ej mer. Jag tänker på den ej mindre än
c:a fyrahundratrettio kvadratmeter stora
fresken i plafonden till S. Maria degli
Scalzi (helt nära järnvägsstationen), som
totalt ruinerades under kriget genom
bombkastning från aëroplan. Att se den
var att i form och färg uppleva musik:
full orkester, nej orkester och
vokalmusik tillsammans — opera! Operan är ju
också företrädesvis en
sjuttonhundra-talsskapelse, för vars utveckling Venedig
spelat en icke obetydlig roll. Det fanns
åtskilligt av operasceneriets dårande
orimlighet i tolkningen av Scalzi-plafondens
motiv: det heliga huset i Nazaret föres
av änglarna till Loreto, lyftat från sin
grund som av en cyklon, ett rymdhavets
skepp med Madonnan som galjonsbild
och med en änglamassa kring stäven
som ett stim ystra delfiner. Av katolska
kyrkans legio legender är väl denna en
av de allra mest fantastiska, och det vill
sannerligen icke säga litet.
Parallellt med denna
monumental-målarverksamhet sysslar Tiepolo under
samma period med ett otal
stafflitavlor. Flera bland dessa stå på höjden
av ideell intuition, icke minst den uti
nyssnämnda I Gesuati befintliga
Madonnan med SS. Katarina av Siena, Rosa av
Lima och Agnes av Montepulciano. Dess
skälvande. liv och pastosa faktur kunde
Fragonard ha avundats. Den anda av
upphöjdhet och triumf, som kringsvävar
de nobla gestalterna, är mättad av
rosendoften och rökelsen från en italiensk
barockkatedral en högsommarglödande afton.
Är Tiepolo en religiös konstnär? Efter
italienskt mått, ja. I varje fall har han
bland sina fjorton stationsbilder i I Frari
skapat Kristi lidandesscener, vilka i sin
dramatiska högspänning och sitt makabra
patos ej kunna undgå att verka djupt
gripande t. o. m. på en modern protestant.
Nästa skede i Tiepolos historia
omfattar vistelsen i Würzburg. På samma
sätt som jämt två århundraden tidigare
det venetianska måleriets furste lät locka
sig över Alperna, så begav sig nu
Tiepolo 1750 över bergen mot norr. Men
tiderna hade förändrats; medan det var
till en världsbetvingande kejsares hov
som Tizian styrde kosan, inbjöds
Tiepolo i stället av en småhårskare,
biskopen av Würzburg. Den redan berömde
venetianaren hade att mot ett svindlande
gage dekorera högtidssalen och
trapphuset i det prunkande palats, som
Balthasar Neumann skapat i Würzburg (scener
ur Fredrik Barbarossas historia, allegorier
över de fyra världsdelarna etc.).
Tre år senare kommer Tiepolo åter
till Venedig, och därmed börjar ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
