Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sjuttonhundratalets måleri i Venedig. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lin db lom
skull (han utarbetar dem dock
merendels ganska noga), utan blott i deras
egenskap’ av färgfläckar inom en
ljus-mättad helhet. Han är den förste store
landskapsimpressionisten. Det var nog
f. ö. icke en slump, att det just var i
Venedig, som pleinairismen föddes —
detaljmässig hos Canale, impressionistisk
hos Guardi — ty ingenstädes i Europa
är atmosfären så levande, så ständigt
skiftande som vid Laguna Veneta. Men
skillnaden mellan Guardi och
Canalet-terna är också en annan än den
nyssnämnda: Guardi använde sig väl av
»Camera ottica», men han komponerade
icke desto mindre om bilden efter sin
konstnärliga viljas djärva syftlinjer.
Guardi är en ypperlig tolkare av
figurrika interiörer. Och han ger oss en glimt
av ett helt annat Venedig än Pietro
Longhis intima borgarstad. Vi uppleva
hos Guardi folknöjenas tummel, pompen
vid kyrkliga processioner och vid dogens
triumftåg, det stojande festlivet under
karnevaler och regattor. Man får en
obe-skrivbar förnimmelse av den Venezia,
som alltjämt var den obestridda
härskarinnan i njutningarnas rike, Casanovas
Venedig, förtrollande i féeri och
glittrande lastbarhet, eldoradot för seklets
alla resenärer och vagabonder, furstar så
väl som skälmar. När man ser Guardis
ljusvibrerande myllrande fest-bilder,
kommer man att tänka på den bankett som
en medlem av familjen Pisani gav i sitt
palats till Gustav III:s ära, 1784, då 800
personer superade sittande och varvid å
hedersbordet, där svenske konungen satt,
ali servis var av rent guld.
Men även i ett tredje hänseende
råder en djup skillnad mellan Guardi och
Canaletterna: Guardi är romantiker. Det
konventionellt korrekta, det
ändamålsenligt fullkomliga har för honom blott
obetydligt intresse; han uppsöker i stället
det dekadenta och pittoreska; det bizarra
och ovanliga finner en hängiven tolkare
i honom. Romantikern njuter lika
mycket av ruinens minnestyngda stämning
som av den aningsfulla framtidsmystik,
vilken kringsvävar luftballongen, där den
långsamt stiger upp mot Venedigs
sommarhimmel som en symbol för
sjuttonhundratalets oförtrutna upptäckararbete
på de exakta vetenskapernas mark.
Francesco Guardi är poet. Han sveper
sin stad i en ljusslöja, och vi uppleva
den ånyo liksom i en drömsyn: en stad
vars storhet ej mer är en ansvarsfylld
sanning utan blott en Fata Morganas
hägring. Må makten och rikedomen
svinna! Adrias dimmor och solrök skola
ändå alltid med slösande händer strö
silver- och guldstoft över Venezia.
Guardi är den sista gestalten i den
obrutna kedjan av venetianska målare
under sju århundraden. Han dör 1793.
En majdag tre år senare marschera
Bonapartes soldater in i staden, och
den äretyngda, tusenåriga republiken
störtar samman som ett murket träd.
Men även om det i egentlig mening
venetianska måleriets historia är slut, så
har icke därmed venedigs betydelse
för det europeiska måleriet upphört.
Tjugutre år efter republikens undergång
kommer en engelsman dit, som så gripes
av Guardis målningar och av naturens
och stadens skönhet, att han stannar i
åratal och förnyar sin konst på ett
underbart sätt: Turner. Han utvecklas just
här till att bliva 1800-talets kanske
störste ljusmålare. Men från honom går
en viktig utvecklingslinje till Claude
Monet, till Pisarro och de andra stora
ljus- och luftimpressionisterna. Mitt i sin
nedgång firade alltså den stolta republiken
ännu en europeisk seger.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
