Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
har uppenbara empiriska inslag. Men han
är icke hågad att direkt föra henne över
till verkligheten — alltför många
trovärdiga uttalanden göra detta omöjligt.
Det kan under sådana förhållanden
förefalla som om Books och Cederblads
uppfattningar icke vore alldeles
oförenliga. Skillnaden ligger väl egentligen däri,
att Böök anser det omöjligt för en man
av Stagnelii utpräglat polygamiska
läggning att under en så lång tid, som det
här är fråga om, uteslutande vara fäst
vid en och samma kvinna. Att den kvinna
— namnet skall icke röjas, eftersom
Cederblad ännu icke publicerat sina
resultat ■— som Stagnelius under sin första
Stockholmstid bevisligen umgicks med
och möjligen också älskade, verkligen
var den som han besjungit som Amanda,
lär väl aldrig kunna bevisas. Och att
intolka ett psykologiskt följdriktigt
förlopp i Amandadikterna förefaller
onekligen allt för djärvt, så länge dikternas
kronologi är så oviss som för närvarande
är fallet. Har man i minnet de initierade
släktingarnas och skaldens eget
förnekande av att en »svärmisk obesvarad
kärlek» någonsin funnits i hans hjärta —
ungdomssvärmeriet för Constance Magnét
frånräknat — måste man nog fastslå, att
Amanda icke haft någon direkt
motsvarighet i verkligheten. Därmed har
man icke bestritt, att Amandadikterna
äro intensivt självupplevade, barn av
skaldens smärtsammaste lidanden. Det
väsentliga är ju, att Stagnelius aldrig
fick uppleva den verkliga kärleken, att
hans ensamhetskänsla aldrig lindrades av
en självuppoffrande kvinnas kärlek.
Tragiken blir väl också djupare, om man
med Böök antager, att den Amanda,
som försmår honom, varit
personifikationen av ali den höga kärlekslycka han
drömt om, sammanfattningen av alla de
ädla kvinnor han mött. Att en enda
kvinnas avslag skulle ha kunnat driva
Stagnelius in i den världsfrånvända och
spekulativa period, som markeras av
Liljor i Saron, förefaller icke så alldeles
troligt. Detta i ali synnerhet om kvinnan
i fråga icke varit en alltför betydande
personlighet.
Om Stagnelii erotiska liv icke
erbjuder något upplyftande moment, så är
det i stället från början till slut mättat
av tragik. Onekligen har det så
småningom kommit in något onormalt i denna
städse lika otillfredsställda längtan,
måhända sammanhängande med det
missbruk av opiat o. dyl. som tillskrives
Stagnelius. Här behövas emellertid ingående
undersökningar av medicinska och
psykopatologiska fackmän. (Adlers och andras
studier över känslan av underlägsenhet
och mindervärdighet samt över huvud de
moderna undersökningarna av det
undermedvetna själslivet och det andra jaget
ha sitt stora intresse, då det gäller
Stagnelius.) Materialet bör vara jämförelsevis
lättbearbetat, därför att Stagnelii
subjektiva lyrik är så ytterligt realistisk.
Visserligen är vokabulären och det yttre
stoffet romantik, men kärnan är en
fullkomligt obeslöjad själsskildring. Det kan
icke betvivlas, att Stagnelii självanalys
är absolut ärlig, det är hans innersta
strängar som ljuda och som ge denna
lyrik dess klang. Formen må vara
pastoral, antik eller orient, det finns aldrig
skymten av en pose i Stagnelii
subjektiva lyrik. Ty pose är lögn, och i
själv-rannsakningens ögonblick är Stagnelius
sann, han må sedan hur mycket som
helst ha svikit sina ideal.
Det är på denna punkt Stagnelius går
utöver den egentliga romantiken. Jämför
man hans subjektiva diktning med
Atterboms, inser man hur absolut egenartad
den är. Den hj ärtslitande bikt, som utgör
det bärande i Stagnelii lyrik, bildar epok
i vår litteratur. Ett motstycke finner man
först hos Strindberg.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
