Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två dikter. Av August von Platen-Hallermund i översättning av Carl von Platen - Rädda mig, sångmö! - Skogsblomman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av AUGUST v o N P L A T E N - H A L L E RM U N D
/ ÖVERSÄTTNING AV CARL VON PLATEN
Rädda mig, sångmö!
Re’n i livets vår, den vällustrika,
då hos andra allt är eld och glöd,
känner jag min livskrafts märg mig
svika,
känner, att min livslust re’n är död.
Ej en vind, som mina lockar krusar,
känner livsvarm jag emot mig slå.
Kall en höstil redan mot mig susar,
och mitt blod är kallt, min kind är grå.
Vad jag vill? Ja, på den frågan svara!
Vad jag kan? Vem unnar mig en id?
Vad jag skall? Ja säg, vem kan
förklara,
varför jag skall stupa utan strid?
Kom och viska mod till trånsjukt sinne,
hulda sångmö, som så länge teg,
att ej tomma grillers yrselminne
för på vilsna vägar mina steg.
Skogsblomman.
På en tuva djupt i furuskogen,
vackra blomma, fann en dag jag dig,
då av vinterns kyla redan drog en
isig fläkt omkring min öde stig.
Utav töckenstrimmor redan bergen
doldes, solen värmde icke mer,
aftonrodnans skimmer mistat färgen —
blekt och kallt är allt, varthän jag ser.
Då din ljuva doft mig slog till möte,
och din rena vithet band min blick,
vilken lycka att ej till sitt sköte
ren en annan blomman trycka fick!
Var det ödets vilja, att på mig du
skulle bida där i dunkel skog,
att den sorgsne vandrarns mörka stig du
skulle smycka, förrän allting dog?
Fagra blomma, till mitt bröst jag slöt dig,
och dig ägnar nu min bästa sång,
Som en dröm mig tycktes, att jag bröt dig.
Jag har drömt en dröm jag ock en gång.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
