Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionen och samtiden
vid pingstvännernas möten, är dock intet
annat än en omskrivning av en
primitiv-ism, som lever kvar hos oss alla, och
som i de flesta fall yttrar sig i mindre
uppseendeväckande men i grunden långt
farligare former. Inom pingströrelsen ske
också ting, som visserligen falla utom den
vanliga erfarenhetens ram, men vars
motsvarighet icke är barbarisk och
ändamålslös extas utan ett själstillstånd, som aposteln
kallade en helig andas utgjutande. Bönens
intensitet, den enorma nervspänningen, den
kollektiva själsansträngningen utlöser ej
endast yttringar som de ovannämnda. När
linhåriga svenska bondtöser tala tyska och
engelska är fenomenet visserligen intressant,
men knappast ägnat att väcka förtjusning
utanför pingstvännernas krets. Men när vi
höra att man vid dessa möten botat sjuka,
som läkekonsten längesedan förklarat utom
allt hopp, och när vi se de egendomliga
och groteska uppträdena ha till följd det
största av alla under, om vilka hävderna
förmäla: själarnas plötsliga omvändelse från
lusten till det onda till lusten till det goda,
då kunna vi ej sluta ögonen för att
pingströrelsen historiskt sett icke bör sättas i
samband med medicinmannen, som kallar
fram demonerna, utan med Kristus, som
besvärjer dem, och att ändamålet med
deras andedop icke endast är uppnåendet av
ett extatiskt saligt själstillstånd, utan
renande från synd.
Pingströrelsen är en rent internationell
företeelse, men i Sverige faller den helt
inom den traditionella svenska väckelsens
ram. Orgiasmen har blott tjänat till att
förbereda den moraliska förnyelsen, och i
vanliga fall skilja sig pingstvännernas
möten ej alltför mycket från de många andra
kristna sekternas i Sverige. Fredrik Böök
har i sin »Resa i Sverige» i ett klassiskt
linje-rent kapitel »Ett dop i Angermanälven»
skildrat ett dopmöte, som pingstvännerna i
Junsele förrättade en sommarsöndag 1924.
Böök sammanfattar sitt intryck av vad han
sett i orden: »Det var enkla, fattiga
människor, och det låg något av vildmarkens
armodsstämning över det hela; men de
syntes äga ett moraliskt mod, de gåvo sig
utan hänsyn eller tvekan åt vad de trodde
vara sant och rätt. Med djup blygsel måste
jag medge, att detsamma icke alltid kan
sägas om oss andra, så kallade bildade.»
Det är om pingströrelsen i Norrlands
obygder, Böök skrivit; den som vill veta
vad pingströrelsen betyder, när den står
som högst, skall läsa Sven Lidmans båda
böcker Bryggan håller och Personlig
frälsning. Ur alla synpunkter höra dessa båda
böcker till det allra märkligaste och
värdefullaste inom den religiösa litteratur, som
i modern tid sett dagen i Sverige.
Utan tvivel skulle Sven Lidman först av
alla protestera mot att man kallar hans
predikningar skön litteratur, men det är
svårt att hålla omdömet tillbaka. Ty den
kraft och stilistiska skärpa, den djupa
psykologiska intuition och den levande och
livande fantasi, som känneteckna »Bryggan
håller» och »Personlig frälsning», ställa de
båda böckerna i en klass för sig även inom
modern profan svensk prosa. Men det bör
samtidigt erinras om att värdet av Sven
Lidmans predikningar icke beror på deras
form, utan på deras sanning.
En av sina mest typiska predikningar har
Sven Lidman betitlat »Belsassars gästabud»,
och den titeln kunde också ha passat för
samlingen i sin helhet. Belsassars gästabud
— det är för Sven Lidman Europa av i
dag, och det gästabudet har han skildrat
i dess olika faser med våldsamt patos och
flammande indignation, med mördande ironi
och isande hån. Det tomma gycklet, det
narraktiga jäktet, skriket och skränet på
Fåfängans marknad — jag känner icke
många författare som framställt det så
skrämmande, som betraktat det så
obarmhärtigt genomskärande och uttryckt
vämjelsen vid det så oförglömligt som Sven
Lidman. Trots den evangeliska
terminologien, synes Lidman ha hämtat mer näring
ur det gamla testamentet än ur det nya.
Den dom som väntar Belsassar och alla
hans gäster fyller honom snarare med fröjd
än förfäran, och han talar om välmenande
kulturbefrämjare och vetenskapsmän med
ett förakt som gränsar till hat. Han
liknar en gång världen vid en mörk tunnel
med tung och het och kvävande luft, i
vilken ett oändligt antal svarta,
vampyr-liknande fåglar flyga fram. Fåglarna äro
människosjälarna; de flaxa med tunga och
trötta vingslag, och tunnelns botten är täckt
av de svarta, vampyrliknande fåglarnas lik.
Han skildrar hur han tycker sig känna
luften ständigt mer kvävande, ångesten,
tröttheten och förtvivlan växa, och runt
omkring honom falla flaxande fågelkroppar ned
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
